Aftonbladet – 17 november 1853, sida 1

ÖDETS VEXLINGAR. ) Svenskt Original af ÅA. L. Då jag kom hem, lemnade lagmannen mig ett bref. En oförklarlig ångest tryckte mitt sinne, jag bröt sigillet och läste den sorgliga underrättelsen om min fars död. I största skyndsamhet lagade jag mig i ordning, skref några upplysande och tröstande ord till Ingeborg, och var inom några dagar på väg till min mor. Jag förbigår det smärtfulla mötet med henne, de skakande begrafningsceremonierna, och den bedröfliga upptäckten vid bouppteckningen. Min far lemnade ingenting efter sig; — jag var således det enda stöd min fattiga mor egde. Orolig och bekymrad, började jag reflektera öfver vår belägenhet, och fann den så hopplös, att jag ansäg för en pligt att bryta min förbindelse med Ingeborg, som jag aldrig skulle kunnat erbjudit annat än armodets bitterhet. Efter långa och härda strider mellan mitt förstånd och hjertat, segrade slutligen det förra, och jag återgaf henne skriftligen sitt trohetslöfte. pMn lyckas stjerna var nu nedgången. Jag lef liknöjd för allt, Byttade till Stockholm med min mor, och lefde blott för henne. Året derpå dog min morbror och lemnade oss helt opåräknadt Björkhammar i arf. Hopet lifvade åter min bortdöende varelse, och det alltid kära minnet af Ingeborg öfvergick till en längtansfull trånad. Jag beslöt då att återigen erbjuda henne min kärlek, lika glödande som fordom, men förenad med gladare utsigter, och anstaltade om min resa. Sent en afton kom jag till fru Sterners lilla anspråkslösa bostad; främmande ansigten mötte mig och berättade att frun var död och Ingeborg flyttad till. lagman P. Efter några timmars hvila fortsatte jag min färd, och anlände tidigt följande morgonen till min —Lm— ) Se ÅA. B. N:o 266,