Aftonbladet – 16 november 1853, sida 1

ÖDETS VEXLINGAR. Svenskt Original af A. I. I-en elegant salong på Adelsviks ståtliga herregods stod husets värdinna, öfverstinnan Stjernspets, ordnande en mängd af Floras skönaste barn uti ett par dyrbara vaser. Hon vär ett älskvärdt fruntimmer, med bruna milda ögon, mörkt glänsande hår och en täck mun. Hennes figur, kanske något för fyllig att kunna kallas vacker, utmärkte sig dock för en behaglig hållning och mycken lifighet i hvarje rörelse; sann och ädeli hela sitt väsende, var hon alltid älskad och tillbedd af sin man; som hos henne fann alla menskliga fullkomligheter förenade. Sedan tvenne år hade hon varit hans ögons ljus, och med hvarje dag TE han ödet, som tilldelat honom så mycen jordisk lycka. i Öfverste Stjernspets hade fyllt sina femtio år; men man måste medgifva att han bar dem väl. En hög reslig gestalt, regelbundna drag, och ridderliga maner, antydde en ädling af första rangen. Känd såsom en ärans man, rik på guld och verldskännedom, var han ett orakel bland sin omgifning, och välgörande mot det verkliga -behofvet. Ungdomen och mannaåldern hade han passerat delsi fält dels på resor; trött vid främmande länder och .menniskor återvände han till fiderneslandet, fast besluten att tillbringa sitt återstående lif såsom ungkarl; hos en af sina mångtaliga bekanta fick öfyversten se fröken Emili Lindenstam. Han beundrade-den behagliga qvinnan, och älskade henne snart med varmaste känsla. Utan att länge ängslas i ovisshet, anhöll han om hennes hand, — fick både den och hjertat odeladt, och inom kort tid förde han sin maka och hennes yngre syster, fröken Adele, till det kära fädernegodset, der han emottogs med fröjd. och jubel, såväl af sin brorson, för hvilken han var i faders ställe; som af alla sina underhafvande, : ä