Aftonbladet – 16 november 1853, sida 1

Rudolf skyndade att efterkomma uppmas ningen: å Nog : Var så god och icke glöm persikan,, ropade Adele efter honom i dörren. Efter några minuter presenterade den besegrade -medtäflaren, på ett hyende af vindrufsblad, denna sköna frukt, till den ännu skönare ungmön. Adele Lindenstam!... Jäg måste litet nogare beskrifva denna adertonåriga flicka, — var i ordets fulla bemärkelse den älskligaste blondin vår Herre skapat. Rika, ljusa lockar innefattade en fin oval, hvars alla drag stodo i den fullkomligaste harmoni. En hög, ren panna; penslade, nästan svarta ögonbryn; ljufva blå ögon, ofta strålånde af skalkakti olädtighet, stundom allvarligt blickande, allt efter de känslor som lifvade hennes själ, — gjorde henne till ett föremål på hvilket hvarje öga stannade med nöje och beundran. Purpurröda läppar samt en skär och liljehvit hy gåfvo henne utseende af en morgonfrisk vårviol, i hvars friska blomkrona solen gjöt sitt gyllene skimmer. Vävt var Hon som en Oread, med runda smidiga former, och ett if, så retande och behagligt, att ögat smekes af dess fina, symmetriska proportioner: Hennes uppfostran, omsorgsfullt vårdad, hade itvecklat alla de frön af goda egenskaper, varmed Hennes andliga menniska blifvit besåfvad; men en lärd qvinna var hon icke, ;gde egentligen icke mera än en talang, musiken, den hon öfvade icke allenast såsom nedfödd konst, utan studerade dess tonlära med ifver och föresats att vinna em högre skicklighet. En och annan komposition vittnade också om att hon hunnit ganska långt, och att Högst angenämt föredrag gaf henne nedersrummet i den krets af musikvänner, som ofta samlades i hennes fårs hus. Sedan hans död, som inträffade Kort tid efter hen103 systers giftermål med öfverste Stjernspets, hade hon jemt vistats hos dem, som både ippmuntrade hennes naturliga anlag, och dertill passerade hvarje vinter några månader Stoekholm, egentligen för att lemna henne