Aftonbladet – 16 november 1853, sida 1

Rudolf Stjernspets, den. omnämnde brorsonen, var artist. Han älskade skön konst i hvarje dess bemärkelse, men egnade sig uteslutande åt landskapsmålning. Ren smak och en rik fantasi framalstrade de sublima ideer, hvilka på duken skapade den herrligaste natur af blåa himlar, klara vatten, grönskande fält och ängar. Han var med ett ord lycklig konstnär, : Ung, vacker och lefnadsglad, med en fast och redlig karakter, ansågs Rudolf af sina bekanta som en pålitlig vän och en högst farlig rivali fråga om fruntimmersgunst. Men han skattade :sin frihet högre än alla vunna qvinnoblickar, hvilka han påstod vara att likna vid solrosen, färdiga att hvarje minut vända sig åt det håll som såg ljusast ut. Den förmätne! han hade ännu icke erfarit kärlekens makt; men offrade deremot sin farbror den mest innerliga och vördnadsfulla tillgifvenhet, och värderades af honom både för hjertats och snillets egenskaper, samt utgjorde, näst öfverstens husliga lycka, hans högsta glädje. Öfverstinnan. stod, som sagdt är, och sysslade med sina blomstervaser, då ett klingande skratt drog hennes uppmärksamhet åt ett yttre förmak, hvarifrån en ung dam i fullt språng kom in i salongen, och kastade sig i en röd sammetsemma; men i fiykten slog hon omkull ett litet sybord, hvilket hade till följd, att en herre, tydligt medtäfiarei denna kapplöpning, och hvilken omöjligt kunde hejda sig i farten, trots ett af de mest artistiska saltomortaler, hufvudstupa komuwuti en mindre angenäm kollision med en massa af sefirgarn, brodernålar och annat sybehör som lågo kringströdda på golfvet, Ett ofrivilligt jemmerläte antydde att han icke oskadad rock kännas. vid detta nederlag. ; Med ett — barmhertige Gud! hvilket väsende, — skuffade öfverstinnan i: förskräckelsen till den ena vasen, så att vattnet öfversköljde det glänsande divansbordet, och genomdränkte en hop dyrbara gravyrer som der hade sin plats. Kudolf har tappat vadet; gå genast efter den vackraste persikan i orangeriet,, befallte