Aftonbladet – 12 november 1853, sida 2

Teaier sEn Knuff är namnet på den inhemska dranatikens nyaste skapelse, uppförd på Ne la roik teater för förs gången i torsdags., tycket spelar i Stockholm anno 1853: dess jelte, som It ligt intresserar sig för vart lands, ör vår verldsdels, ja för hela mensklighetens ungelägenheter, kan naturligtvis icke undgå tt äfven åt den orientaliska frågan egna sitt varma deltagande; han tänker på den rol vårt lilla Sverige skall spela i de stora händelserna; han tänker på möjligheten att ryssarne skulle vilja landstiga på våra kuster; — men han tröstar oss, han sjunger — (och det är Stjernström som sjunger) — s Mer än krut och kulor alla Vi ju ha vår karantän!n Salongen utbrister i skallande skratt, man ropar bravo, dacapo, med en litlighet hvartill vi sällan hört något jemförligt; detär cen formlig opinionsyttring som framkallats af det uddiga skämtet. : — Utom detta lilla korn — och hvem hittar icke ett sådant — har förf. icke nedlagt något särdeles värderikt uti det nya stycket. Det behöfdes kanske icke mer än en knuff för att kullstörta hela den af klena materialer lösligt sammanfogade byggnaden. Låtom oss derföre icke vidröra den. Erkännom emellertid att åskådaren hölls vid temligen godt lynne genom åtskilliga infall och upptåg, och framför allt genom frikost-gt inströdda kupletter för hr Stjernström, hvilka af denne föredrolgos på ett sätt att man måste ha roligt.: — TVathilda, husmamsell hos kammarrådet Marselliv, skull man nästan kunna säga är en karakter, en trogen teckning efter verkligheten, åt hvilken mll Sjöberg genom sin sanna framställning ger ännu mer klarhet och indiI vidualitet. : Hr Stjernström. spelade i torsdags för ett ganska godt, kanske i det närmaste fullt hus.