Aftonbladet – 12 november 1853, sida 2

å att mogna, midt ibland sammantörnande pinioner och desotganiserade stater, slöt han red dessa ord: Så att, när allt kommer omring, tror jag att vi göra bäst uti att hålla beredskap ett tillräckligt förråd af krigisk nda, att vi icke anse det såsom någon synd m vi uppfordras att kämpa för våra husgular, för våra treprocentsräntor, för gods och å gendom, för vär frihet. Den tiden varderi örr eller sednare kommande, även om hela rerlden spinner bomull och trycker rutiga cattuner. — Vi, Squills, torde icke komma vatt se der dagen, men den unge sn ler borta i vaggan, han som nyligen sett dasens ljus, han torde komma att upplefva den.n Och om sä är, sade min onkel plötsligen, yttrande sig för första gången under hela aftonen, om det verkligen gäller altare. och härd ! . Min far höll hastigt inne och såg litet surmulen ut, ty han fann sig vara fångad i sin egen vältalighets väfnad. Då nedtog Roland från väggen sin sons svärd. Smygande bort till vaggan lade han det i dess slida vid barnets sida, och vände sina ögon från min far till oss med en bedjande blick. Instinktmessigt lutade sig Blanche öfver vaggan, liksom för att skydda Neogilos; men barnet, som uppvaknade, vände sig från henne, och, märkande fästets glitter, lade det muntert sin hand derpå, och pekade med den andra leende på Roland. Endast under min fars förutsättning, sade jag tvekande. För altare och härd — icke mindre ! Och äfven i detta fall, tillade min far, må vi lägga skölden till svärdet ! och vid barnets andra sida lade han Rolands nötta bibel, pä månget blad fläckad af hemliga tårar. Der stodo vi alla kring denna unga centralpunkt för så många förhoppningar och farhågor — i fred eller i krig, född i alla händelser för Lifvets Strid. Och han, omedveter om allt det som gjorde våra läppar stummi och våra ögon dunkla, han hade redan öfver