Aftonbladet – 11 november 1853, sida 1

STOCKHOLM, den II Nov. En berömd fransysk vetenskapsman, professor Thenard, har någorstädes sagt att man kan mäta ett folks odling efter mängden af jern som det konsumerar. Om denna sats innehåller sanning — hvilket väl icke låter sig bestridas — så behöfver den svenska jernhandteringen ej förtvifla, dess belägenhet för ögonblicket må vara aldrig så betryckt. Ju längre menniskan hinner i hyfsning, industri och företagsamhet, desto oundgängligare blir henne jernet. Det tjenar henne icke blott såsom ämne för hvarje nytt redskap eller verktyg som hennes idoghet uppfinner; hon sammansättor deraf sina skepp och sina hus, och i samma mån de alltför långsamt ersutttga skogarne försvinna från jordens yta, söker hon en ersättning derför uti metallrikedomen i jordens inre. Tillgången på jern till billigt pris är derför ett absolut behof för alla länder, och det är regeringarnes oafvisliga pligt att lätta en sådan tillgång genom borttagande af prohibitioner och införande af låga tullsatser. Vihafva nyligen uttalat vår åsigt att borttagandet af importförbudet hos oss för utländskt jern ligger ej blotti hela vårt lands, men äfven i vår Jernhandterings eget intresse. Med industriens utveckling fördela sig arbetet och arbetsmaterialierna i oändlighet, och Englands grofva och billiga jern blir lika oundgängligt för oss som vårt finare och dyrare jern blir för England och det öfriga utlandet. Hvad vi således behöfva är lättad import för det förra och lättad export för det sednare. Om nödvändigheten af sjelfva tillverkningens lättande genom en billigare beskattning är det ej för denna gång vär afsigt att yttra oss. . Hvad borttagandet af importförbudet för utländskt jern beträffar, så är detta en sak som vår lagstiftning sjelf kan åstadkomma, och då en sådan åtgärd icke medför ringaste våda för vår egen jernhandtering, men deremot mångfaldiga fördelar för vår industri i allmänhet, så har man också rätt att vänta, att en sådan åtgärd blir tagen under förestående riksdag. Annat är förhållandet med lättandet af vår egen jernexport, hvilket beror på att deiländer som mottaga vårt jern skola nedsätta sina importtullar, ehuru vår regering på diplomatisk väg dertill kan i betydlig mån medverka. Tyska tullföreningstaterna och Frankrike äro de två länder, der en sådan tullnedsättning egentligen skulle vara af vigt; på båda ställena bar bristen på svenskt jern blifvit olidlig. Vihade under förra året tillfälle att visa, huru preussiska regeringen från många håll: bestormades af petitioner om nedsättning i den nu orimligt höga införseltullen på-svenskt jern (1 thr 15 or. pr. per centner), Vi hafva oss ej bekant huruvida vår regering i någon mån begagnat denna sinnesstämning för att direkt hos preussiska regeringen göra några föreställningar till vinnande af en åtgärd, som skulle tillskynda vårt land så betydliga fördelar. Hvad vi deremot känna, är att underhandlingar förliden sommar bedrefvos mellan franska regeringen och vår egen, angående ömsesidiga modifika-tioner i tulltariffen. Det sades oss då, att den förra skulle hafva erbjudit sig att nedsätta franska importtullen på svenskt jern till omkring en femtedel eller högst en fjerdedel af dess närvarande belopp, mot det vilkor att svenska regeringen skulle ur sin tulltaxa borttaga importförbuden mot yllevaror och slätt siden samt ersätta dessa förbud med moderata nförseltullar. Vi veta ingenting mera om denna tämligen långa underhandling än att den blef utan resultat. Dylika transaktioner äro ljupa statshemligheter, oaktadt de röra intressen som äro hela landets... Man har velat åta förstå att misslyckandet af en sådan uppgörelse, som skulle hafva tillskyndat svenska jernhandteringen en förökad afsättning af närnare 200,000 skeppund, eller omkring tredjelelen af hela den närvarande årliga tillverkningen, borde skrifvas på Norges räkning, vars intressen i denna liksom i många anira saker icke skola hafva låtit förena sig ned det östra brödralandets: Emellertid torde lessa uppgifter, som man sett med Hhalfoffi ell säkerhet framkastas, icke hafva väsontigen rubbat den mera allmänna öfvårtygelsen, tt det icke var Norge utan svenska regerin