Aftonbladet – 10 november 1853, sida 3

ART rr REA OR Re EERO ser; oaktadt mörkret, veta de väl att finna sin väg och ställa sig bredvid de personer som bruka rykta, ansa och lasta dem. Denna sista affär upptager blott några sekunder; med ett språng ocb sjungande i afmätt takt upplyfta tvenne karlar bördan och lägga den på djurens rygg. Så snart de känna bördan, sätta de sig i marsch af sig sjelfva, den ena efter den andra, aldrig två i bredd. Det bäst exercerade soldatregemente marcherar ej med större ordning, noggrannhet och takt. Uppstär någon förvirring i karavanen, derigenom att en häst störtar eller i följd af någon annan händelse, stannar alltid det djur, som befinner sig närmast olycksstället, och det nästföljande gör på samma sätt. Hela kolonnen gör halt, och djuren stå lika orörliga som marmorhästarna framför Quirinalen i Rom. I spetsen för bataljonen är det brukligt att sätta de äldsta och erfarnaste djuren. Man väljer till chef en patriark med snöhvit man, som itjugu eller trettio år varit karavanhäst och derföre bäst känner till trakten och landets natur. Han förvillar sig aldrig, skyggar aldrig, ej en gång om han på sin väg möter ett klippstycke af en bizarr skapnad, eller kringstödda menniskoben, eller en trupp kameler, för hvilka han har en högst ringa sympathi. Mä stormen rasa, mä blixtarna ljunga, må haglet och regnet störta ned i strömmar, under det de unga hästarna darra af frukton och vägra att gå framåt, han förlorar ej för ett ögonblick sitt vanliga lugn. Men hvad som i synnerhet är märkvärdigt att iakttaga, är att dessa djur, som söka hvarandras säll skap, ej kunna tåla främmande hästar. Karavanhästarna följa sina herrars exempel deruti, att de ej visa den minsta tolerans mot sina yrkesbröder. De förfölja med sitt hat de djur som ej tillhöra deras trupp. Då två karavaner händelsevis lägra sig i hvarandras grannskap, betrakta hvarandra hästarne som beta på de.tillstötande prairierna med oroliga blickar, spetsa öronen, gnägga och gifva dermed titlkänna sin längtan att få drabba tillsammans. Det är i synnerhet de unga hästarne, de lifliga och eldiga fölen, som visa denna stridslust och slutligen draga de andra med sig. De glömma nu helt och hället pligtens och disciplinens reglor. Plötsligen störtar sig en eldig springare, som ej mer kan styra sitt raseri, in på den tillgränsande betesmarken, för att utmana fienden. En skallande gnäggning, lik en härolds trumpetstöt, kallar de tappraste till strid. Utmaningen mottages alltid och en i luften återskallande gnäggs ning besvarar fiendens. De två skarorna störta sig med frustande näsborrar och uppresta manar skummande af raseri mot hvarandra, De som ej vilja -taga någon del i striden sluta under tiden en krets om de kämpande för att som äskådare bevittna leken. Förarne skynda till stället, och smälla med sina långa piskor, för att få dem att skiljas. — När två karavaner mötas under marschen, ger detta hat sig ej luft. Hästarne äro då så till sägande under vapen och våga ej störa tåget. De nöja sig med att spetsa öronen-och uppgifva gnäggningar, men inlåta sig då aldrig inågon verklig strid. En mekanikus af instinkt. Bland oss menniskor är dykarklockan en helt ny uppfinning; men bland spindlarne är den gammal som skapelsen. Betrakta ja ex. denna med vatten fyllda glaskula, i hvilken flera vegetabiliska ämnen dels flyta på vattenytan, dels ligga orörliga på bottnen. Bland bladbitarne och stjelkstumparne upptäcker du lätt ett slags pung, till skapnad och storlek helt lik ett dufägg. Den är fylld med luft och fullkomligt tilltäppt, utom i sin nedra del, der det finnes en liten öppning, jemnt och nätt tillräcklig för en liten spindel att gå in och ut. Ett starkt och halft genomskinligt ämne, liknande hvitt gaz, bildar klockans väggar, der hon ligger fast förtöjd vid de nedsläppta växtdelarne med trådar och kablar, som hindra henne att uppstiga till ytan. Den franske naturforskaren Berthoud har studerat dessa små dykares hushällning i dammarne vid Gentilly, der de finnas i stor mängd. Passa på, säger han, när hans nåd kommer ut ur sitt gömställe. Hans längd är omkring en åttondedels tum, hans kropp brun och har på öfra delen af ryggen en mörk fläck med fyra små prickar i midten. Ehuru han lefver i vatten behöfver han likväl luft för att kunna andas. Hans skapare har lärt honom lösa ett problem, som skulle trotsat sjelfva Newtons snille. Han simmar på ryggen och höjer, då han uppstiger, undre delen af sin kropp öfver vattenytan, ty hos spindelslägtet är respirationsorganernas Öppning på magen. En gäng väl uppkommen till ytan drar han nägra starka andetag och insuper så mycken luft han möjligen kan; derpå beger han sig äter under vattnet, tömmer de vattenpartiklar hvarmed lungorna äro fyllda, dyker försigtigt och inför i sitt näste — dykarklockan — ett förråd af luft, för att dermed ersätta den han redan förbrukat. En gäng inkrupen i sitt näste ligger han på lur, med sitt lilla kloka hufyud nedlutadt, i väntan på något byte-som händelsevis kan komma förbi. Ve den lilla mask som vågar sig ut på stjelken nära hans kula! Han störtar: fram, griper och släpar honom till sin klocka af, ogenomträngligt gaz. Medan hans boning var under arbete och till dess den blef färdig var den naturligtvis fylld med vatten. Men sedan arbetet en gäng var fulländadt blef det nödvändigt att söka få bort vattnet och ersätta det med atmosferisk luft. För att uppnå detta syfte mäste vär spindel göra mer än hundradeturer till vattenytan. Hvarje Tuftbubbla som han införde i luftklockan steg genom sin specifika lätthet mot taket, ersatte en lika stor qvantitet vatten som utträngdes genom öppningen på bottnen, tills Klockan. slutligen endast innehöll luft. — Kaulbach är för närvarande sysselsatt med en cykel af teckningar, som skola i fantastisk framställning försinnliga de elementära naturkrafterna och derasgenesis. Första bilden framställer förbindelsen mellan vattenanden och eldanden, hvaraf uppa är ångan. Kaulbach har här ett vidsträckt fält för sin förmåga att symbolisera, som han förut ädagalaggt genomen mängd teckningar ur djurverlden. — Gewandhaus-konserterna i Leipzig under nästa vintersäsong skola hållas under ledning af hr Ferdinand David. Kompositören Kobolewski i Königsberg skall der gifva 6 stora konserter och låta höra en ny at honom skrifven opera. .