Aftonbladet – 8 november 1853, sida 2

rde högst förtjenstfullt Lacrtes vackra och icksamma rol. Hr Wennboms figur spelade ir honom den råa och sinnliga Claudii rol 1eigt hog; något mera kunglighet fordrar dock dan konungadrägten, och dessutom talar hr Vennbom alldeles för fort. Fru Westerdahl ar en utmärkt Gertrud, serdelesi den starka penen. med lHlamlet och i slutscenen. Hos Poonius (hr Nygren), kom den slipade narren j fullt fram; maskeringen var emellertid föräfflig. Det är skada att begynnelsescenen i ndra akten mellan Polonius och Reynaldo våst uteslutas. Den tyckes väl icke egentgen ingripa i händelsen, men den är en yperlig inledning till Polonii karakter, smålugheten i dess sjelfförgudning, och utelemandet af denna lefvande karakteristik betaer rolen för det följande en god del af dess gendomlighet. Hr Jolin var en ganska god clowm. Hos Horatio (hr Sundberg) hade vi erna sett den enkla och rättframma krigaren .omma litet tydligare fram. Den oändligt svåra ppg:ft som var hr Almlöf anförtrodd, vålnadens orta, men högst väsentliga fol, löstes i allmänet tillfredsställande, och hr Almlöfs djupa och köna organ fick här tillfälle att göra sig förlelaktigt gällande. Vi ville dock hemställa m ej illusionen vunne på att vålnadens drägt ore något mindre lysande och att han hölle ig litet mera i bakgrunden. Något mera sotto oce skulle äfvenledes förhöja effekten. Det r emellertid ingen lätt sak för en lefvande nenniska att spela skugga; och om uppträdet vå terrassen tycktes nog mycket smaka af kött och blod var porträttscenen så mycket nera gripande. Kostymer och dekorationer äro förträffliga. an enda anmärkning tillåta vi oss emellertid afseende på Hamlets uppträdande på kyrkovården. På de smärre teatrarna i London, hvarest Shakespeare ännu spelas, brukar han i denna scen visa sig i en söndrig och illa tilltygad drägt, somöfverensstämmer med hans reseäfventyr och hans sinnestillstånd, och som förhöjer effekten af den vilda scenen. Viskulle rekommendera den karakteristiska vignetten till denna scen i Knights UCabinet edition af Yhakespeares skådespel. Den trasiga mantelr förhöjer här på ett underbart sätt det mystiska, det så att säga sväfvande och dimmiga i Hamlets personlighet. Vi lyckönska hr Hagberg till den välförtjenta triumf hans ypperliga öfversättning ändtligen skördat äfven på scenen. De för uppförandet oundgängligaste anordningarne och uteslutningarne voro af hr N. Arfvedsson verkställda med berömlig grannlagenhet, och det gläder oss innerligt att det Shakespeareska mästerverket kunde en gång gifvas så fullständigt. Hamlets monolog om dryckenskapen i första akten har utan skada blifvit förkortad. Guildensterns rol har blifvit alldeles utesluten; att första scenen af fjerde aktenblifvit förenad med den föregående tredje tyckes vara en ganska lämplig åtgärd. Kyrkogårdsscenens bibehållande i dess ostympade skick måste på det innerligaste tillfredsställa hvarje beundrare af Shakespeare. Skådespelarens recitation i början af tredje akten är för ämnet aflägsen och kan utan skada vara borta, men det föreföll htet inkonseqvent att Hamlet i det följande talar om huru skådespelarens själ fylldes af hans rol och huru hans öga tårades af inbillade lidanden. Deremot beklaga vi att. Fortimbras, och dermed den stora förgrunden för handlingen alldeles är utesluten, hvarigenom stycket blir i saknad af den afrundning och försoning slutscenen innebär; men detta uteslutande har förmodligen sin grund dels i styckets betydliga längd, dels måhända också i några oöfvervinneliga sceniska svårigheter. Man måste dock ätnöja sig, äfven om man ej får allt, och hvad vi erhållit genom den närvarande uppsättningen af Hamlet bar i sanning varit mycket. . :