Aftonbladet – 8 november 1853, sida 2

det oss emellanåt att han något öfverbjöd sig, Than i de bitande ironiska infall, hvaraf denna Årol öfverflödar, sökte inlägga en komisk pointe, dförfelade sin verkan på de öfra logeradernas )skrattmuskler. Vid ett par uttryck af fasa Thörde vi honom använda den egendomliga dhväsning, som han synes hafva, tillika med dätskilligt godt, lånat af en äldre skådespelare, Imen som vi för vår del måste anse som en villg. 2 VUJjG GJ de had all BOLURALUS Få sentation af Hamlet var fulländad; tvertom lemnade den i många delar åtskilligt öfrigt att önska. Men den gaf, hvad som i våra ögon är mera värdt, ett löfte om hvad som skall blifva, så att säga ett utkast till ett förträffligt uppförande af Hamlet. Såsom ett sådant, vilja vi också här tala om den, och nu nöja oss med några lätta antydningar, för att återkomma till mera speciella anmärkningar, emedan vi hoppas att Hamlet kommer att stå länge på repertoiren, och att. den sista representationen skall långt öfverträffa den första. Vi hafva dertill en ytterligare förpligtelse då den förnämsta qvinliga rolen skall alternatift utföras af två särskilda och sinsemellan serdeles olikartade skådespelerskor. Hr Swartz debut i titelrolen var utmärkt lyckad, man kan nästan säga lysande, och de bifallstecken han fick emottaga nästan efter hvarje scen och genom inropning efter styckets slut voro mycket väl förtjenta. Hr Swartz blir en förträfflig Hamlet. Naturen har serdeles utrustat honom för denna rol; han har gestaltens fina, ungdomliga mjukhet, och-hans anletsdrag och röst låna sig förträffligt till latt uttrycka det egendomliga, naiva svärmeri, som är grundlynnet i denna.underbara dramatiska skapelse. I.de rent patetiska scenerna var hans spel ypperligt och fullt af effekt, utan att träda öfver skönhetslinien. I de scener der han ställer sig galen föreföll och vid ett eller annat tillfälle tyckte vi att som skadade spelets adel, ehuru den icke af den sednares aldraminst efterföljansvärda egenheter. : : . . . på . . ee. Vi måste äfven, ehuru i förbigående, vidröra Jen annan sak, hvari hrSwartz synes hafva valt lett mindre godt mönster; det är det gutturala b och nästan i å öfvergående uttalet af vokalen 10, som är vanligt nog i den stockholmska till e gränsande sväfning, som är falsk och Tförtjenade att undvikas. Toch klokt att på scenen, åtminstone i trage-. Jdien, uppoffra så mycket af språkriktigheten som sker. I komedien må det slarfviga hvar-. ) dagsuttalet af mig och dig såsom måäj och Å säkert är, att de ingalunda öka språkets välT vackrare, så böra de upptagas i skriftspråket; brytningen, men som för ingen del kan erkännas hvarken såsom vackert eller svenskt. Äfven på uttalet af ä förmärkes stundom en bör undvikas. Båda dessa uttalsfel stå vanligen tillsammans med en viss på första stafvelsen af tvåstafviga ord kastad emfatisk betoning, som mindre faller den infödde Stockholmaren i örat, men som icke desto mindre Medan vi tala om deklamationen kunna vi ej underlåta att till kompetente domares afgörande framställa den frågan, om det är rätt däj, af förkortningarne ska och ä i stället för. skall och är, anses oundvikliga, men ljud eller talets poesi. Det är naturligt att i tidernas längd mildras och afnötas somliga ordformer, och så har det gått med alla språk, men svenskan är det enda af de bildade språken, som bibehåller en skarpt uppdragen gräns mellan skriftoch talspråket. Aro hvardagsspråkets slappare former de riktigare och de äro de deremot oriktigare och fulare, så böra de äfven urdet vårdade språkbruket fördrifvas. Man invänder att det språkriktiga uttalet skulle låta stelt och tillgjordt; stelheten och tillgjordheten beror emellertid här långt mera på den vigt den talande fäster vid sitt eget jag än vid ändelserna:af de ord han uttalar. Det språkriktiga uttrycket af mig, skal och är låter hvarken stelt eller tillgjordti en bildad utländnings mun eller i våra almogedialekter, såsom gottländskan, hvars sunda instinkt bibehållit det emot påtryckningen af det s. k, bildade umgängeslifvets förfinade Tslarf. Scenen har lånat dessa vanarter från Idet dagliga umgänget, och derföre synes det LINE Sr än NILS vankas RI AVR SROM a a AT LO er LG Sa ETER IPP PE NEP KI RSTARES EN icke vara för mycket begärdt att scenen i sin ordning åt umgänget återgifver språket icke försämradt och vanstäldt, utan förädladt och förskönadt. Men vi återvända till Hamlet, och vi draga ej i betänkande att lyckönska hr Swartz till sin förträffliga, uppfattning och sitt ädla återgifvande af den rol som alltid hört till skådespelarkonstens mästerprof. Han har tagit den från den riktiga sidan, och de utmärkta studier hvaraf hans framställning bär vittne, hafva rätt till ett ampelt erkännande. Fru Bergmanson återger Ophelias rol med vanligt behag och elegans; denna skådespelerska ger alltid värdighet åt sina roler, men ändå finner man ej i henne Shakespeares Ophelia. Hon är den fina, erfarna verldsdamen, men det felas henne här den poesiens ungdomliga saftighet, den svärmeriets herrliga blomma,, som hon älskar hos Hamlet och hvarmed hennes egen natur så djupt skulle sympatisera. Vi skola derom yttra oss vidare sedan vi sett mll Jacobsson i samma rol, och här inskränka oss till en detaljanmärkning; den rörer hennes spel i den griande scenen inför drottningen 1 fjerde akten. Vet är först och frimst en stor skada att hon deklamerar och ej sjunger sina strofer; dertill behöfs ingen stor röst eller musikalisk fulländning, men sång fordras ovilkorligt för att gifva det rätta tycket åt dessa halffåniga och dock för hela hennes. innersta lif så djupt betydelsefulla visstumpar. Det synes oss föröfrigt att fru Bergmansson deklamerar alldeles för myc;ket. Vid utdelningen af blommorna väntar man mindre pathos än den sinnesfrånvaro, hvars tragiskt gripande styrka förökas af den skenbara 2lädtioheten. bBerigenom får också den