Aftonbladet – 7 november 1853, sida 1

4. Törngrens vid Kungsbacken; i W. A. Lindströms, i P. M. Hööks vid Nybrogatan å Ladugårdslandet; stilar beräknas priset efter det utrymme de upptaga. bevisa, att de grundas icke Blott på enskildta hugskott utan på verkliga allmänt giltiga skäl. Sv. Tidningens artikelförfattare vill äfven låta påskina, att bibehållandet af persedelskatterne tillika skulle afse de skattdragandes egen fördel, genom bibehållandet af rättigheten för dem att leverera persedlarne in natura. Detta låter ju ganska vackert. Skada blott, att denna ömhet för de skattskyldiges fördelar så starkt svär emot de idkeliga ropen, att skatternas förvandlande till bestämd penningeränta skulle leda till förlust för staten och ätskilliga de riksvigtigaste inrättningarne — Rätta beskaffenheten af den der ömheten är ock 1 det föregående ådagalagd, då det visats, att i motståndet emot persedelskatternes förvandlande till bestämd penningeränta egentligen grunda på förhoppningen om dessa skatters stegring. j Vi veta ganska väl, att många af bondeståndet låtit förmå sig att begära bibehållandetaf rättigi heten att leverera räntespanmålen in natnra; men -lika säkert är, att de då-icke så noga i betänkt. hvarthän persedelskatternas bibehållande leder. Motpartiets argumenter emot färvandlingen, eller nyssnämnde cj otydligt uttalade förhoppning om en fortgående steg-ring af utskylderne och den påtagliga omständigheten att, om -räntepersedlarne skola lösas efter förändrade markegångssättningsgrunder, detta serskildt kommer att medföra. en säker och högst betydlig tillökning i grund-skatterne, om de fortfarande skola utgå i per-sedlar, hafva emellertid efter riksdagen Öpp-: nat ögonen på de skattdragande, i atseende å. i förslagets rätta halt. Provinsmötena i denna. j fråga bära derom ojäfaktiga vittnesbörd, oak-itadt vederbörandes gjorda försök att tysta jå munnen på de deputerade. Då man vet hurulitet de skattdragande numera begagna sin åjmotsidan så mycket beprisade rätt att sjelfva känner med hvilka svårigheter en sådan l1e-verering af afradsgild vara är förbunden, är denna levereringsrätt är värd. Hvarje efter-Jtänksam jordbrukare afstår den ganska gerna: Jemot vissheten att ej vidare se sina grund-: i skatter juppjagade, och minst lärer han vilja bibehålla denna, sällan begagnade rätt på så dyrköpta vilkor, som nu äro i fråga, Man har lagt en synnerlig vigt på den om-ständigheten, att hufvudgrunderne för ränteförenklingen redan voro godkända vid förra riksdagen och förmenat att fråga om någon rubbning deruti numera icke kan väckas. Vi medgifva visserligen att, under sådana om. ständigheter, förändringar böra i möjligaste måtto undvikas. Men det kan likväl icke: vara mera hinder i denna än i andra frågor; att fatta nya beslut, derest sådant finnes af behofvet påkalladt. Tvertom vore det bra illa, om man i en fråga af. så stor allmär: vigt, som den förevarande, skulle af dylikt skäl underlåta att. rätta misstag, som tilläfventyrs blifvit begångna, och således för all framtid belasta jordbrukaren med beskattning efter obilliga grunder. Sjelfva denna fråga erbjuder dessutom en mängd exempel på motsatsen. Så hafva vi uti det föregående erinrat, hurusom, då flera föreskrifter varit gifna om rättighet för de skattdragande att erlägga. sina persedelskatter med bestämda penningebelopp, verkställigheten deraf tid efter annan förhindrats, och att, sedan ändtligen år 1744 föreskrift. meddeltes om dessa skatters förvandlande till bestämd penningeränta, det ej dröjde mer än 3 år, innan detta beslut upps häfdes. I det följande komma vi att upplysa, huruledes oaktadt Konung och Ständer Vid flera riksdagar IR ense om indelta ränragning till. statsverket, i 1 emot kontanta anslag, verkställigheten po skilda anledningar uppsköts, och fastän en sådan förändring uttryckligen förbehölls vid in. delta armeens nya lönereglering, regeringen sjelf numera frångått denna grundsats. i hafva för öfrigt just nu för våra ögen det exemplet att sedan ständerne vid-sista riksdagen, ed. bifall tll Konungens egen proposition, försäkrat de skattdragande om rättigheten att befrias ifrån räntetagarnes u 1 -ägningsrätt och få lösa sina räntor efter medelpris,, med eftergift af forsellönen, till hvars godtgörande serskildt anslag till och med blifvit anvisadt, och denna förändring således redan blifvit uti grundlagsenlig ordning afgjord; så har detta beslut icke ens blifvit bragt till verkställighet. Följden deraf har varit och är, att de skattdragande, med de höga spanmålspris som i år äro och under de sednaste tvenne åren varit gällande, nödgats och ytterligare tvingas att lösa sina räntor till betydligt högre belopp, än hvartill de efter nämnde beslut lagligen varit förbundne. Det vill Synas som det konservativa partiet icke anser andra be-slut i denna fråga verkande, än de som ära till de skattdragandes skada. . Det kan ej heller, då det å nämnde partis ida så ifrigt ordas om helgden af det beslut ER Fam SG juppsäga spanmål till leverering, och tillika. det lätt insedt, huru mycket bibehållandet af