Aftonbladet – 7 november 1853, sida 1

straffa. henne för det hon icke omtalat att Blanche var så förtjusande. Jag föreställde mig att Blanche hade blifvit sin fars afbild, och han har visserligen ett präktigt martialiskt hufvud, men skulle just icke visa sig till sin fördel i kjortel! Hur kunde ni vara så tystlåten i ett så lockande ämne ? Blanche hade tagit mitt löfte. : Jag undrar hvatföre? Och så faller jag i funderingar, Fvilka stilla, angenäma stunder jag tillbringar med min far i hans studerkammare, eller vid dammen, der han ännu matar karparne, som vuxit till verkliga ereprinidiska jättar. Ankan, ack! hon har lemnat detta lifvet — det enda offer som den Grymme Härjaren kräft; jag sörjer, men kätiner mig dock tacksam att vi så lindrigt sluppit ifrån den stora -tributen till naturen. Jag är ledsen att behöfva säga det den Stora Boken endast långsamt framskridit — att den ännu ingalunda är färdig till utgifning, ty detär beslutadt att den icke, såsom först var i fråga, skall utkomma med en del i sender, utan totus, teres, atque rotundus. Äranet har svällt utöfver sitt ursprungliga omfång; De Mensk liga Villfarelsernas Historia skola innefattas uti icke mindre än fem velymer — och dessa af det digraste slaget. Emellertid äro vi redan ett godt stycke på den fjerde, och man får icke jägta Minerva. : Min far är förtjust öfver onkel Jacks sädla uppförande, såsom han kallar det; men han snubbar upp mig för det jag mottog penningarna, och sätter i fråga om det icke vore skäl att återsända dem. I dessa ämnen är min far fullt ut lika så donquixotisk som Roland. Jag är nödsakad att inkalla min mör för att skilja oss emellan, och hon ordnar saken med ens genom att vädja till känsan. Ack, Austin, förödmjukar du icke mig om du är för stolt att mottaga hvad min bror ir dig skyldig! s p Vebt, nobit quod amcar, svarade min far, i let han tog af sina glasögon och torkade lem — hvilket vill säga, Kitty; att då en