omkring byggnaden, den vänder sig om för att se sig tillbaka, och en ljuf röst — en röst så fremmande, och mig likväl så bekant — den ropar, mild, fastän bannande, på en dlätting som sölar efter. Stackars Juba! -han släpar sina långa öron på marken; han finner sig tydligen mycket störd; nu stadnar han med nosen i vädret. :Stackars Jubal Jag lemnade dig så spenslig och så liflig — Din kropp som var danad så lätt som en fees, Har antagit rundare förmer, hvilka gjort dig märkligen allvarsam, samt ovig och Primmins-lik. De ha haft allt för mycken omsorg om djurets välbefinnande, och likväl, med detta sällsamma förstånd som vi kalla instinkt, vädrar du efter något som åren icke utplånat ur ditt minne. Du är döf för din matmoders röst, hur vänlig och bannande den än är. Det är rätt, kom närmare — närmare — min kusin Blanche; låt mig riktigt få betrakta dig. Den fördömda hunden, han har funnit spåret, han rusar fram emot pelaren! Vänta — nu är han fångad ! — qvidånde af oridderligt missnöje, skall jag ännu icke få sigtet! — det är begrafvet i Jubas svarta lockar. Och kyssar till på köpet! Stygga Blanche, att så förslösa på ett osjäligt djur något som jag är säker på att mången od kristen skulle vara ytterst förtjust öfver! Juba stretade förgäfves emot och han bortbäres. Jag kan icke tro att stolthet blifvit rådande i dessa ögon, och att Rolands örnnäsa kan hafva något att göra med denna dufvoröst. Jag lemnar mitt gömställe och smyger efter rösten och dess egarinna — hvarthän kan hon väl gå? Icke långt. -Hon springer. upp på den höjd hvarifrån. slottets herrar. en gång skipade rättvisa, — denna höjd som beherrskar trakten vidt omkring och från hvilken man får den bästa. anblicken. af den i vester sjunkande solen, Hvilket behag. ligger det icke äfven i denna ställning af tankfull hvila! I hvilka fina afrundningagestalt och draperi harmoniskt sammanflyta! Med hvilken ljuf