mansräntorne kunde sättas till visst belopp i penningar. — Flera åtgärder blefvo ock, ej mindre i följd häraf, än på grund af sednarce föreskrifter, tid efter annan, för sådant ändamål vidtagne, medelst fastställandet af bestämda lösningspriser, dels för vissa och dels för alla i räntorne intagne persedlar. Vid 1743 års riksdag förordnades sedermera om alla räntornes förvandlande till viss penningeskatt, under förklarande, att någon förbättring i kaommarverket ej kunde ske, om ej bonden finge betala hela sin ränta med penningar, hvilket vore det bästa uppbördssätts. Detta beslut blef äfven af konungen godkändt och till verkställighet befordradt; men då räntetitlarne likväl qvarstodo i jordboken och det indelta löningssättet bibehölls, dröjde det ej längre än 4 år, förr än det lyckades löntagareintresset att, till sin förmån, få nämnde föreskrift upphäfd och rättigheten att uppsäga persedlarne till leverering in natura åter införd, hvarefter samma förändring snart vidtogs äfveni afseende å kronans räntor. All den lättnad de skattdragande, genom konungens och ständers beslut vunnit, blef på detta sätt åter tillintetgjord, hvilket är ett lärorikt exempel, som väl förtjenar att taga vara på. Vid behandlingen af de flera frågor om förenkling af grundräntorne, som äfven efter nämnde tid förevarit, har dock lämpligheten af dessa räntors förvandlande till penningar icke undgått att ånyo fästa uppmärksamhet. I sådant afseende förtjenar det serskildt anmärkas, att uti det statsrådsprotokoll, för den 13 Februari 1829, som åtföljde Kongl. Maj:ts till rikets då församlade ständer aflätne skrifvelse M 52, angående förändring och reduktion af hemmansräntorne, yttras: att det syntes vara otvifvelaktigt att efter återvunnen stadga i rikets myntvärde, grundskatternes bestämmande till ett nedsatt oföränderligt belopp i penningar skulle för jordbruket utgöra en af de största förmåner som kunde detsamma beviljäs. De konseljledamöter, som gjorde en sådan framställning, voro: Wetterstedt, Rosenblad, Mörner, Löwenhjelm , af Nordin, Schwan, af Ugglas, von Schultzenheim och Skogman. Då sådane män, hvilka väl icke kunnat beskyllas att hylla omstörtande och samhällsupplösande liberala läror, hvartill det konservativa partiet alltid söker hänföra hvarje förslag till någon verklig genomgripande reform, ansctt sig böra tillstyrka konungen att i proposition till ständerna, just uti nu ifrågavarande ämne, uttala en dylik åsigt och den äfven vunnit godkännande af konung Carl Jchan, som alltid var mycket varsam i fråga om förändringar, tyckes nämnde partis organer häruti böra erkänna en autoritet, som i deras ögon förtjenar afseende. Åtminstone borde de, efter sådana antecedentia, som denna fråga företer, med någon mera skonsamhet, än som hittills varit förhållandet, bedöma dem, som nu, sedan den vid ofvannämnde tid påtänkta stadgan i rikets myntvärde långt före detta vunnits, påyrka vidtagandet af ofvannämnde länge påtänkta och under nämnde förutsättning förut tillstyrkte förändring uti de tryckande grundskatternas utgörande. Uti förberörde propdsition förutsattes till och med, att den der ifrågaställda förvandlingen af grundskatterne till bestämd penningeränta, skulle ske till nedsatt belopp. Regeringen erkände således då behofvet och billigheten af någon minskning uti den skattskyldiga jordens bördor. Nu deremot, då något sådant icke ens blifvit ifrågasatt, utan det endast begäres att få räntorne för framtiden bestämda till det belopp, hvarmed de hittills, i medeltal, blifvit erlagde, bestrides denna förändring på det ifrigaste, under åberopande af den förlust, som staten derigenom skulle få vidkännas., Denna sammanställning af 1829 års konservativa och nutidens konservativt reformerande ministeres handlingssätt förtjenar sannerligen uppmärksamhet. Den sednares reformer äro åtminstone icke i detta fall af framåt-skridande natur. Det nyssnämnde argumentet, eller statens förmenta förlust af den ifrågakomne förvandlingsåtgärden, låter visst mycket dräpande; men det torde dock vara i sin ordning, att något närmare tillse, huru det med denna förlust verkligen hänger tillsammans. Det visar sig då genast, att fråga icke är att eftergifva den ringaste del af grundskatterne — det dyrbara arfvet från våra fäder — som de så patetiskt blifvit benämnde — utan att desamma skulle för framtiden bestämmas till ett belopp, jemnt motsvarande hvad de nu, efter medelberäkning för en viss längre tidrymd, utgöra. Staten skulle ju således icke förlora ett runstycke af de inkomster grundskatterne nu lemna. Rätta sammanhanget med den så mycket omtalade förlusten är nemligen, fastän man vill undvika att öppet uttala det, att man förmodar, att, i följd af ökade varuvärden, dessa skatter fortfarande skola stiga och det är denna förhoppning på skatternas stegring, som man skulle förlora. Frågan är följaktligen, rent ut sagdt, om den skattskyldiga jorden alltjemnt bör utgöra sina skatter på cit sätt, som kan medföra en dylik fortgående tillökning, eller om det icke är skäl att sätts en gräns derför , genom räntornas bestämmande för framtiden till det belopp de nu utgöra. Detta är det rätta och sannskyldiga tvisteämnet, och om man gör sig reda derför, vet man också klart hvarthän de beslut, som äro i fråga, komma att leda. En tydlig bestämning af den fråga, som skall afhandlas, är alltid af vigt, för att ej blifia vilseledd. Vi hafva redan förut anmärkt obilligheten, ja orättvisan deraf att, genom -bibehållandet af nuvarande sätt för grundräntornas utgörande, den redan befintliga skilnaden emellan den privilegierade kan mer och mer ökas. Men härtill kommer ytterligare den omständigheten, som ofta förut blifvit erinrad, att uti vissa provinser, eller de så kallade conqueterade (eröfrade), utgå räntorne, sedan äldre tider tillbaka, med bestämdt penningebelopp. Det OT Jaa 1 1 oo 1 22 TT Ar