an sekelsgamla tvister. Da konungen, under bereda frågans slutliga lösning på ett sätt, som dragande och uti drätselförvaltningen. Att betvifla, om än regeringens åtgärder, i sednaste tiderne, icke befunnits dermed öfverensstämmande, ty i en fråga af så invecklad beskaffenhet, eller som, måhända rättare sagdt, lätt kan göras invecklad för dem, hvilka sakna detaljkännedom, är det mindre underligt än i omgifning att vilseleda omdömet. Detta synes Men, med kännedom om konungens tänkesätt, bör man kunna hoppas att, om han blir rätt upplyst om verkliga förhållandet, han skall egna Sveriges jordbrukare det afseende de första åren af sin regering, förordnade enj serskild kommittå att uppgöra förslag i ämnet, I var det hans tydligt tillkännagifna afsigt, atti kunde lända till lättnad både för de skatt-l denna afsigt ännu är oförändrad, vilja viickej många andra fall, om det lyckas regentens ock, beklagligen, hafva i hög grad inträffat. å deras anspråk, som de rättvisligen kunna j: förtjena. Det beror således på dem sjelfva, l att genom sina ombud öppet och tydligt framlägga en sådan upplysning, och derigenom gendrifva de ifriga bemödanden, som af ett visst parti under sednare åren blifvit gjorda, att till främjande af enskilda intressen, bortblanda sakens rätta sammanhang. inom publiciteten, der det konservativa partiets hufvudorgan, Sv. Tidningen, ansträngt sig att för dess syftemål stämma allmäna opinionen. Huru mycket saken ligger vissa vederbörande om hjertat, skönjes ock deraf, att en af Tidningens i denna fråga serdeles nitiska insändare, 1 rentvagningsändamål, författat ning till och med bekostats, för att jemväl få dem spridda till Aftonbladets prenumeranter, hvarjemte, om ej ryktet ljuger, vederbörande riksdagsmän äfven torde komma att dermed hugnas. Vi anse det då vara en pligt af de liberalas målsmän, att upptaga denna trotsiga uppmaning och möta den på samma stridsfält. Den allmänhet, till hvilken genom föstnämnde artiklar blifvit vädjadt, får då bedöma på hvilkendera sidan den så ofta, svassande, omtalade ihåligheten i argumenter ligger. Vi skola bemöda oss att göra klart, hvad som verkligen är och bör vara syfte Dessa bemödanden hafva ock uppenbarats en serie af artiklar, hvilkas serskilda tryck-: målet med den omtvistade reformen, och detj: skall då lätt visa sig i hvad mån ett dylikt) syftemål vinnes genom sådana åtgärder, till hvilkas försvar Sv. Tidningen och dess arti-1 kelförfattare dragit i härnad. Jublet öfver att) hafva, efter förmenande, genom dessa artiklar dräpt fienden, torde då måhända befinnas hafva kommit nog tidigt. En och annan dust torde dock ännu återstå, innan det lyckas att tillintetgöra hvad nationen, och de skattdragande serskildt, af den ifrågavarande reformen skäligen bordt förvänta. Att den skattskyldiga jordens skattebördor varit tryckande och medtaga alltför stor del uf densammas afkastning, har länge utgjort föremål för dess innehafvares klagan. Vi vilja nu icke fästa oss vid grunskatternes ojemna och obilliga fördelning samt att åtskilliga af dem, såsom hemmantalsräntan, egentligen blott varit gärder, beviljade för vissa tillfällen, och således bordt längt före detta upphöra; ty ehuru äfven den sidan af saken förtjenar ett närmare skärskådande, lärer detta numera icke kunna hjelpas, sedan skattläggningarne blifvit ansedda såsom ständiga. Men tetta utesluter dock icke anspråken på att, åtminstone vid dessa skatters utgörande, ej oskäligt betungas. Att man fordom icke funnit de :skattdragandes klagan i detta afseende obillig, visas deraf att, under nära 150 år, både konung och stäns der ansett åtgärder för afhjelpande deraf böra vidtagas. Beklagligtvis har man dock ickel kunnat komma öfverens om sättet, eller ock, : om beslut och åtgärder i nämnde syftning tillkommit, har det snart åter lyckats löntagareintresset att tillintetgöra dem. Så skall ock) sannolikt blifva förhållandet, så länge vissal tjenstemän eller inrättningar skola hafva disposition öfver en del af statens skatter, ungefär på samma sätt som tulloch andra så-1 dana afgifter fordom voro upplåtna till enskilda förpaktare. Detta sednare har lycke ligtvis för längesedan blifvit afskaffadt, Huru länge skall det förra, likartade, ännu få fortfara? Svaret på denna fråga beror det af Rikets Ständer att lemna. Då man granskar de anmärkningar, som il förevarande ämne vanligen framställas, visar det sig, att de egentligen äro: Den stora olikheten emellan de serskilda jordnaturerne. Att, då grundskatterne i större delen af riket äro bestämda i persedlar, deras belopp ökas i mån af varuprisernas stegring och blifva mera tryckande i samma mån som missväxt minskar tillgångarne till deras utgörande. Att, då staten öfverlåtit en del af dessa skatter till inrältningor och tjenstemän, som hafva vidsträcktare rättigheter i afseende åå deras infordrande, än ens staten sjelf numera åtnjuter, de sålunda indelta räntegifoarne äro underkastade en mängd prejerier, hvarigenom deras skattebördor ytterligare förökas. Låtom oss nu undersöka förhållandet härmed och beskattenheten af hvad man för näri: varande vill göra till afhjelpande af dessa: olägenheter, hvilkas tillvaro under nu varande I förhållanden icke ens de konservative sjelfval lära våga bestrida. Såsom stöd för bibehållande af skiljaktigheterne, jordnaturerne emellan, anföres vanligen, att då de friheter, som den privilegierade jorden åtnjuter, ingått i beräkningen af cgendomarnes värden, det vore en orättvisa mot egarne, att betaga dem dess, under eganderättens helgd förvärfvade, friheter, samtatt värdet af den öfriga jorden, vid hvarje ombyte af egare, beräknats i förhållande till dess skattskyldighet. Vi vilja icke bestrida riktigheten af dessa skäl oc. det har ej heller varit fråga om att borttaga den privilecsierade ll: