Aftonbladet – 3 november 1853, sida 1

om tillräcklig upplysning och ytterligare bekräftelse vinnes af de nu pågående markegångssättningarne. . Af en längre fram i bladet meddelad notis om de vid innevarande års markegångssättning för Stockholms län bestämda priser inhemtas, att de äro: för 1 tunna hvete 18 rdr 32 sk., för I tunna råg 12 rdr, för 1 tunna korn 9 rdr, för 1 tunna hafra 6 rdr, för 1 lispund hö 28 sk. och för 1 kärfve halm 20 sk., allt banko. Medelpriset för dessa varor, efter tjugo års markegångspriser, för åren 1824-—1843, har varit: för I tunna hvete 11 rdr 22 sk., 1 tunna råg 8 rdr 16 sk., 1 t:na korn 6 rdr 26 sk., 1 tunna hafra 3 rdr 41 sk., 1 lispund hö 14 sk. och 1 kärfve halm 10 sk. banko. Vid jemförelse mellan dessa priser finner man att de hufvudsakligaste jordskatterna för detta år utgå med ungefär 50 procents förhöjning emot hvad de utgjort i medeltal under ofvannämnde 20 år. Staten samt ränteoch tiondetagarne vinna således enormt på den dåliga skörden, och då folket hyser fruktan för att kunna-skaffa sig brödfödan, ser statsverket samt ränteoch tiondetagarne sina kassor fyllas genom de just nu så förhöjda skatterna, som till en stor del träffa det torftiga folket och dess arbetare. Då man ser dessa obilliga och orättvisa följder af ett föråldradt skatteväsende, kan man väl icke annat än känna en djup ovilja emot det regeringssystem, som, enligt hvad förut flera gånger blifvit -omförmäldt, i stället att på folkets begäran skynda sig att afhjelpa dessa klandervärda förhållanden, genom alla upptänkliga dröjsmål qvarhåller dem, sedan de längesedan bordt och kunnat vara åtminstone i betydlig mån mildrade. Ingenting ondt som ej är godt för något,, är ett gammalt talesätt, som emellertid äfven gäller om den nu rådande dyra tiden. Den framställer i sitt rätta skick för folkets ögon: orättvisan af de den skattskyldiga jorden åliggande naturaprestationerna; oklokheten i vår bränvinstillverkning, som lemnar oss öfverflöd af en till det mesta förderflig spritdryck, på samma gång den minskar brödet för de hungrande; samt förkastligheten af våra tullförfattningar, som uppställa hinder emot handeln med de oumbärligaste lifsmedlen samt således verka till höjande af deras priser, äfven då de rean äro så höga, att de gränsa till en prohibitivåtgärd emot arbetsfolkets sträfvanden att fförskaffa sig tillräckligt födoämnen. . Kunde den dyra tiden, som så hårdt drabbar den större delen af nationen, i dessa trenne hänseenden öppna densammas ögon, för att behörigen inse behofvet af de här erforderliga reformerna, och kunde folkets s. k. representanter derefter af folkopinionen förmås att med behörigt eftertryck omfatta dessa reformer, skulle de möjligtvis nu lättare än någonsin förut kunna genomdrifvas, äfven under nuvarande för alla genomgripande reformer till det bättre alltför klenmodiga, vacklande, att icke säga reaktionära regeringssystem. Om det är svagt i det positiva framåtskridandet, borde man eljest hoppas att det äfven skulle vara svagt i motståndskraft mot nationens fordringar på förbättringar, om dessa fordringar, såsom nu i fråga om bränvinslagstiftningen, blifva någorlunda ljudeligt och tydligt framställda. Det enda man har att frukta i detta hänseende är, att svagheten och envisheten vanligen äro tvillingbröder. Er Det är för: öfrigt med dyr tid, -likasom med härjande farsoter, krig och andra mensklighetens större plågoris, att den anda af försoffning, som stundom tyckes lägra sig öfver folken och hvilken för närvarande nästan såsom en tung dimma hvilar öfver oss, deraf kan -något förskingras. Motgångens tid är ofta äfven förbättringens för den enskilde, såvida han eger förmåga af någon förbättring. Så är det äfven med nationerna. Svårigheterna och farorna äro ofta det enda medlet att väcka folkens moraliska kraft ur sin slummer; och när denna kraft hos ett helt folk är vaken och verksam, kan det uträtta underverk, äfven om det vore ett af de minsta; då den saknas, hemfalla till och med de stöfsta nationer åt förruttnelse och undergång. Den dyra tiden är sparsamhetens, måttlighetens, nykterhetens, sträfsamhetens, den hjelpsamma menniskokärlekens och den förutseende omtänksamhetens tid; men den är äfven bristens, hungerns, arbetslöshetens, de egennyttiga prejeriernas och de tilltagande brottens tid. Må vi taga oss till vara för de laster och må vi hemta styrka af de dygder, hvarpå en sådan tid ger anvisning; och då viunderkasta oss de försakelser och den nöd den pålägger, må vi deraf känna en kraftig sporre att enhälligt och ihärdigt arbeta för de stora reformer, som säkrare än allt annat kunna bidraga att för framtiden betrygga oss och våra barn emot det mest tryckande onda af en dyr tid. — H. M. Konungen har i dag hållit konselj. —————