Aftonbladet – 2 november 1853, sida 3

uppgifter förlorades 17,000 man på cir under loppet af ären 1841 och 42. Är det underligt, frågar författaren, om med en sådan militärisk organisation Ryssland icke gör några synligare framsteg i Caucasus? Hvad kan man vänta af armåerna, då det mest fullständiga förakt för truppernas lif hör till ordningen för dagen? Regementerna och divisionerna i Caucasus äro i en fortfarande desorganisation, och trupperna förlora hvarje känsla af mod och lefnadslust under inflytelIsen af sjukdomarne, som dagligen decimera deras 1eder. Det erfordras hela disciplinens styrka, hela soldatens stoiska försakelse, och isynnerhet den ständiga förnyelsen af garnisonerna, för att Hindra ryssarne att blifva drifna från alla sina positioner. . Man frågar ofta med någon förväning, hvarföre 6) Ryssland rhed ens skickar 200,000, eller om det så erfordras 300,000 mån; för att fullända eröfringen? Utom svårigheten att i så otillgängliga trakter manövrera med mycket stora armåekärer, mäste vi erinra oss att den officiella siffran af armeen i Caucasus är oföränderligt 160,000 man. Utan tvifvel är den verkliga siffran mycket mindre, knappast öfver 80,000 man; men i detta fall blir icke destomindre proportionen mellan den effektiva och den verkliga styrkan, hvilken är betald säsom om den vore fulltalig, alldeles debsamma; och under närvarande omständigheter är det omöjligt för regeringen att öka antalet af sina trupper utan att alltför mycket betunga rikets redan tillräckligt betryckta finanser: I full öfverensstämmelse med dessa nyare iakttagelser är den engelska marinkaptenen A. Stades vittnesbörd, vilken under sista kriget reste genom Europeiska Turkiet och dagligen umgicks med ryska officerare och bodde under samma tak med dem. Ur hans resberättelse hemta vi följande målning afryskaå armeen vid Adrianopel: j En krökning af flöden förde oss i sigte af Adrianopel, hvaröfver vi häde en öbegränsad utsigt: Vi passerade åtskilliga byar, som allä bärö spår af rysk utplundring, och vid middagstiden intågade vi i rikets andra stad; som ända till tre veckor förut hade varit fältmarskalken Diebitschs högqvarter. Han utryckte den 20 November och häde då sedan den 20 Augusti genom sjukdomar förlorat 12,060 man, I tyska hospitalsqvarteret lägo 8000 man, af hvilka icke mer än 1500 man lemnade det lefvande; rysligt att omtala, dogo de till större delen af absolut vanvård. Under den stränga vintern 1829—30, och medan djup snö fyllde Adrianopels gator, lägo dessa stackars menniskor på bara golfvet i de större träbarackerna, som voro inrättade till hospital, utan filtar och madrasser, ssiska kusten 20;000 man; Vissa dägar hade de icke en gång näisande vindar hveno genöm springörnä äf deras bur; — ty något annat namn kunde man 6j 82 bäracken; hvilken var så luftig att den darrade vid menniskörs fotsteg. Det säges att czaren utgjöt tårar när han I öck höra talas om sina truppers lidande. Det hade varit bättre att han skickat rubler. En flock galerIslafvar led aldrig grymmare vanvård än dessa trupÅper. Deras elände uppkom till någon del af vattnet som de drucko. Bränvin och viner kunde i Adrianopel fås för en spottstyfver, men ändå fingo de ingen droppa af sådana saker. På ett annat ställe säger samma författare: I Selimnia bodde jag i en rysk general Monsefors hus; hans broder en ung lancierofticer bodde på samma gång hos honom såsom sjukpermitterad från sitt regemente i Aidos. Han aftynade med hvar dag under verkningarne af Adrianopelsfebern, ehuru det var ögonskenligt att en passande behandling skulle hafva gjort honom frisk på några veckor. Generalen var mycket ledsen, emedan det var hans enda broder och meddelademig en dag sina bekymmer, slutande med dessa ord: Det finnes icke en doktor i hela vår armå. Jag gjorde allt hvad jag kunde som bestod i att taga noga reda på den unge mannens sjukdomstillstånd och meddela det åt en läkare vid min återkomst till Pera. Den ryska armeen söder om Balkan var vid neralsperson begagna sig af en privat resandes återvändande till Konstantinopel, hvilket kunde fördröjas af tusen tillfälligheter, för att skaffa några läkemedel åt sin broder. Ryska regeringens njugghet förstör armeernas energi på sådana ställen der de måste bero på sina egna tillgångar. Vi sluta med anförande af följande reflexioner öfver det allmänna tillståndet af czarens armå : skriberade under alla omständigheter måste märkas, i somliga fall rent af fängslas, för att försäkra sig om att de skola infinna sig vid sina regementen när de bjuda ett evigt farväl åt sällhet och hem, att deras tjenstetid är tjugu år) hvilken få öfverlefva, hvarunder de uthärda en behandling som är värre än negrens på de vestindiska plantagerna, — kunna vi endast förvåna oss öfver att icke hälften af dem tar lifvet af sig sjelfva, — att icke hela massan revolterar. Om en enda gnista af begrepp faller i deras sinnen, skall en ousläcklig låga brista ut; den skall utbreda sig från Kamtschatka till Svarta hafvet och upplysa Siberiens grufvor, tindra öfver Moskaus palatser. och sluta med en förfärlig explosion, hvars verkan måste förstöra deras despoter och tillvägabringa en så fullständig upplösning af deras välde att ej ett århundrade skall räcka till att åter sammankyta och stadga det. Såsom saken står, förgår ej ett år utan uppror inom det ena eller andra regementet, hvilka sorgfälligt döljas för den öfriga armåeen och för verlden. Konskriptionen i Tyskland och Frankrike mildras af sin korta varaktighet, den milda disciplinen, och den utsigt som öppnas för soldaterna att blifva officerare. I Ryssland kan ingen simpel soldat vinna befordran och hvarje oficer har rätt att använda kroppsstraff för den ringaste förseelse. Så till exempel händer det att en kornetts eller fändriks tjenare uraktlåtit att borsta sin herres stöflor eller rensa hans pipa, han skickar då till stadsmajoren med reqvisisition på prygel. Mannen sjelf framför budskapet ; jag har sjelf varit vittne dertill. Majoren bifaller och öfverlemnar honom åt två kossacker som piska honom ad libitum med sina förfärliga prygelkäppar. Kossackerna, som hafva egna lagar, äro fria från en sådan behandling, och det är en följd af deras befrielse från den allmänna disciplinen att dessa äro englar i förstånd i jemförelse med liniesoldaterna, af hvilka ingen enda, säsom en general anmärkte till mig, är värd sitt salt förr än han fått 500 prygel: rättvist eller orättvist, han måste ha dem, ju förr desto bättre. Jag anmärkte att denna bestraffning utan urskilning mäste vara orsaken till deras slöhet. Bagatell, svarade han skiämtande, det der är engelska fantasier; sådant der ges ej hos oss, vi skulle då få uppror inom en vecka. Utan les coups de baton (prygel), skulle de ej stå för l:s coups de fusil (skotten). N ) Sedan denna bok författades har tjenstetiden för ryska armeen blifvit under vissa vilkor inskränkt i till 8 år. Red. anm. ER RÄTTEGANGSOCH POLISSAKER. — Vid rådstugurättens fjerde afdelning förevar ett från öfverståthållareembetet för polisärender remitte1 on FT Fr As — A oo AV oaktadt bazarerna skulle hafva fournerat nog förj jgon eld för ätt koka sin soppa, medan Svarta hafvets 1 den tiden 15,000 man stark, och likväl måste en ge-1 Då vi besinna huru armåen uppsättes, att de konmA FA — KVA rr EEE