Aftonbladet – 2 november 1853, sida 2

mnämnda rykte, att häradshöfdingen i Kinds ch Redevägs häraders inom Elfsborgs län beägna domsaga John Roy var påtänkt till denna vefattning, har vunnit bekräftelse; gårdagens pfficiella blad meddelar att Kongl. Maj:t den 26 Oktober utsett häradshöfding Roy till nämnde uppdrag, och den nyvalde sekreteraren har edan för flera dagar sedan kommit till hufvudstaden, så att han, som för första gången inager platsen bredvid talmannen hos bönderna, rar god tid attinhemta upplysningar och med: lelanden för sin blifvande verksamhet. Af en i biografiskt lexikon intagen artikel om kanslirådet Werlin, bondeståndets sekreerare vid 1815 och 1817 års riksdagar, hvilken uppsats grundas på Werlins egenhändiga anteckningar, inhemtas att han vid 1815 års riksdag funnit bondeståndets styrande vara en lätt och angenäm sak. Blott en lymmel från Alfvestad i Kronobergs län var ostyrig,; men Werlin lät honom gå sin egen gata, sedan han genom talmannen dugtigt skrapat honom, på sätt bondeståndets protokoll sidan 527 utvisar... Werlin, som var destinerad till landshöfding antingen i Elfsborgs eller Örebro län, men som föredrog att bibehålla: sin domsaga, erhöll i stället såsom belöning för trogna tjenster nordstjernan 1815 och kansliråds titel 1816, och det doldes ej att dessa utmärkelser, åtminstone den sista, afsåg hans skicklighet att så ställa, att genom bondeståndet fråga väcktes om skälig tillökning i Konungens 1809 anslagna årliga underhåll, i anseende till uppstegrade varupriser. Konungen tackade honom derför vid en cour. — Då Werlin 1817 åter förordnats till bondeståndssekreterare, uppsköts, på Lagerbrings förslag i statsrådet, frågan om utseende af ståndets talman, tills sekreteraren anlände, som finge härom säga sina tankar, efter han hade mest med talmannen att skaffa,. Denna riksdag gick det dock icke så lyckligt för sekreteraren. Anders Danielsson, Hyckert, Longberg m. fl. gjorde opposition mot honom och han fick icke heller någon belöning af styrelsen; tvärtom negligerades han synbart; ett vanligt prof på otacksamhet hos höga vederbörande. Numera är bondeståndets styrande, hvarken en lätt eller angenäm sak, men att regeringen emellertid vet att uppskatta rättigheten att utse ståndets sekreterare, ådagalades tillräckligt sista riksdag, då Kongl. Maj:t afslog riksens ständers beslut om den ändring i grundlagen att bondeståndet liksom de andra stånden sjelft skulle ega att välja sin sekreterare. Konungamakten, som sjelf kort förut varit så liberal, att den föreslagit hela ståndsväsendets afskaffande, hade nu gått så långt tillbaka, att den ej ville göra ens denna lilla concession åt den nyare tiden. Bondeståndet ansågs ännu icke hafva uppnått det myndighetstillstånd, att det utan fara kunde sjelft företaga valet af sekreterare, och för at! fortfarande befria det från en sådan fara, hade konungamakten den faderliga godheten at! allt framgent påtaga sig detta besvär. Hvad nu den utsedda bondeståndssekreteraren vidkommer hafva vi oss ingenting anna bekant, än att han i sin ort gjort sig känd för en redbar och skicklig domare; vidkom. mande åter hans fallenhet för den politiskt bana han nu går att beträda, torde det änm vara för tidigt att derom yttra något, mer först kan vara öfvertygad att vederbörande I först efter en mogen pröfning bestämt sitt val