Aftonbladet – 2 november 1853, sida 2

enfants perdus, hade bestigit murarne i —, med svärdet mellan tänderna! Men hvilka hans aningar än må ha varit, hade Roland genast lemnat sitt samtycke till sin sons bön — efter mottagandet af hans bref oförtöfvadt ilat till London — utverkat en anställning vid ett regemente som för tillfället befann sig i aktif tjenstgöring i Indien, och fullmakten på denna anställning var utfärdad på hans sons namn. Fullmakten, jemte en befallning att så snart som möjligt sluta sig till regementet, åtföljde brefvet, Och vid det Vivian pekade på det till honom adresserade namnet, sade han, nu kan jag återtaga detta namn, och näst himlen skall ingenting vara mig mera heligt! Det skall leda mig till ära i lifvet, eller ock skall min far utan blygsel läsa det på min graf! Jag kan ännu se honom, der han stod med upprätt gestalt, med ögonen högtidliga i deras glans, en klarhet i sitt leende, en storhet på sin panna, som jag aldrig tillförene hos honom hade skådat! Var det samme man hvilken såsom en hånande cyniker kommit mig att rygga tillbaka, hvilken såsom en djerf förrädare kommit mig att rysa, eller såsom den förkrossade utbördingen kommit mig att fälla tårar öfver sig. FkHuru föga utseendets ädelhet beror på anletsdragens symmetri eller gestaltens proportioner Huru väl värdighet kläder en man som är uppfylld af en hög tanke! j IV Kar. Han har rest! han har lemnat ett tomrum i min tillvaro. Jag hade lärt mig att älska honom så innerligen; jag hade varit så stolt Idå menniskorna berömde honom. Min kärlek var ett slags sjelfkärlek — jag hade till en del betraktat honom såsom mina egna händers verk. Det dröjer länge innan jag kan med gladt mod återvända till mitt herdelif.