Aftonbladet – 2 november 1853, sida 1

far icke kunde motsätta sig en väl öfverlagd och ifrig önskan hos en man, hvars förstånd nu blifvit utbildadt till sin fulla styrka och måste lemnas att fritt göra sitt eget val bland lifvets banor. Först långt efteråt fick jag se Vivians bref till. min far, och sjelfva hans samtal hade knappast beredt mig på högtidligheten af denna trosbekännelse, utgången från ett: sinne, lika märkligt för sin styrka, som för sin vekhet. Om han varit född under den religiösa entusiasmens tidehvarf, eller varit underkastad inflytandet af en sådan entusiasm, låg det hos honom en natur som, uppvaknad från synden, icke skulle ha nöjt sig med en medelmåttig godhets nyktra pligter, — utan skulle hafva dykat ned i munkfanatismens brinnande djup — kämpat med erkefienden i ett eremitage, eller marscherat barfota mot de otrogna, med en tagelskjorta till sköld — med korset till svärd. Nu, i våra dagar, tog försoningsbegäret en verldsligare rigtning, men med något som syntes nästan öfversinnligt uti sin ifver. Och denna entusiasm genomflödade lager af ett så djupt svårmod! Om man vägrar den ett aflopp, torde den urarta till slöhet, eller fräta sig till vansinne — om man deremot gifver den ett aflopp, torde den sprida lif och fruktbarhet der den framgår. in fars svar på detta bref var sådant man kunde vänta det. Hawupprepade mildtsina gamla lärdomar om åtskilnaden mellan sträfvanderna att fullkomna oss sjelfva — sträfvanden som aldrig äro fruktlösa — och det sjukliga begäret efter andras bifall som förflyttar våra samveten från våra egna bröst till massans förvirrade Babel, och kallar det rykte,. Men i sina råd sökte min far icke motsätta sig ett sinne som så envist, åtrådde en enda bana — han snarare sökte att leda och stärka det på den väg det borde gå. Menniskolifvets haf äro vid