Aftonbladet – 29 oktober 1853, sida 2

Yär lefnads var ar al blandadt garn, god ch dåligt tillsamman. Våra dygder skulle rara stolta om våra fel icke gisslade dem; ch våra laster skulle förtvifia, om de icke leve smektia af våra dygder. : I dessa ord syneg 088 Shakespeare hafva utyckt betydelsen, den ganska djupa betydelen af sin komedi Alls well that ends well, af vilken ett slags bearbetning eller efterbilding, under naron af Konungens läkare, romansk komedi i5 akter, blifvit i dessa dagar förd på den svexrska scenen. Det är en af de många former hvarunder hakespeare gisslar sjelftillräckligheten. Låt ara att denna form icke kan behaga vår moerna smaks öfverförfiving, och att den i alla der måste synas sjelfsvåldig, fantastisk, djerf. irkännorm äfven att den dygd, hvaröfver stycets hjelte, gref Bertram, kunde hafva att yfas, om den ej gisslades af hans fel, erännom, säga vi, att den synes rågot matt, nången kan tycka något tvetydig. Men denna inständighet saknar ingalunda sin motivering: id Bertraras. sida står uslingen Parolles, peronifierande den verld och de dåliga sällskaer som redan vid: hemmets tröskel möta den in bana anträdande ysglingen, hvilken anser ör redbar hvår och en som håller sin klinga blank, och tror att han har allt inombords för det att han är snyggt klädd., Shakespeare har icke spillt mänga ord att enkom påpeka denna nyckel till Bertrams karakter. Det förutsättes att åskådaren eller läsaren sjelf skall uppspåra den. Jomfru F. Beyer, som på danska bearbetat stycket (och från hvilken bearbetning det blifvit för svenska scenen öfversatt), syneg äfven ha ansett grefve Bertrams dygd böra upphjelpas något litet. Shakespeare har iver! den och dess frestelser (personifierade i Parolies) antydt orsakerna, den naturliga förklaringsgrunden till Bertraras fel. Jomfru Beyer låter Parolles och ett romantiskt svärmeri gemensatst bära skulden för de förvillelser, hvartill felen uti bearbetningen blifvit reducerede. Detta är en dristig förändring uti en af etyckets grundtankar, men såsom betingad af de öfriga förändringar som detmåst underm gå i och för sin utrustning för den moderna scenen, torde den få anses såsom den minst misslyckade, synnerligast gom den i viss mån kan betraktas blott såsom en närmare utveckling af den ifrågavarande grundtanken. Äfventyrligare är den vid moderniseringen vidtagna förändringen af Helenas karakter och hela uppträdande, en af dessa skapelser och anläggningar, gom man, för att rätt fatia, borde kuvns rätta sig helt och hållet tillbaka till den tid och de förhållanden under hvilka skalden diktade. Bearbetaren har: här måst i ket på egen Band och gjort det ev på de spelerska at aldra första g kunna vid henne fästa något verkligt intrerse och öfverskyla det osannolika i sjeliva anordningen. På De la Croix teater frambragtes ingalunda den önskvärda och nödvändiga illuzionen. Vi underkänna ej derföre ej mile Nordgrens i allmänhet vördade deklamat:on, henneg ostridigen riktiga uppfattning och hen-Ines berömvärda bemödanden at på sitt sätt Ideråt gifva åskädlighet. Det torde; emesileriid kunna sättas i fråga huruvida icke äfven åsen I Stjernströrska truppen kunnai åt Helena gifva len representant eom pjort illustonen något follkomligare. . St Men genom deana förändring, genom de tillägg den betingat, genom en mängd i deltaljsanordningarne vidtagna förändringar och lutesiutningar, bar likväl så mycket af Shakegpearea stycke gått förloradt, att man utaf bearbetnivgen ingalunda får något sannt begrepp om originalet, vid hyilket emellertid ä andra sidan fasthållits nog mycket för att Konungens: Liäkare, ;kan anses för en. sjeltständig bearbetning , endast: stödjande sig på den Shakespearska ideen. Mest klaudervärdt torde lvara att rån på sina ställen, der man i dialogen bibehålla Shakespearska bilder och likt:lnelser, gifver dem halva och stympade, så att de alldeles icke kunna fattas af den, för hvilken originalet är fremmande. De ypperliga komiska uppträdene vid Parolles demaskering äro bibehällna temligen oförändrade. Oss synes emellertid att Srjernström, ati de ögonblick då Parolies svälver i dödsångest, hade bort åt fegheteng förtvilan gifva eit Btarkare och mera gripande uttryck. Af den gamle adelsmannen Lafeus bild gaf hr Sjöberg en anstrykning af löjlighet, som icke legat hvarken i författarens eller bearbetarens tanke. Fr bman var såsom den sjuke kungen för litet svag, såsom den friske för litet majestätisk; genom anordningen af slutscenen och gerom bang hållnicg dervid faller kungen helt och hållet i skuggan. Skulden härför ligger dock till någon del hos bearbetaren, som tagit det slutliga afgörandet nästan alldeles ur kungens hand. Hr Brandt och Lagerqvist samt mamsellerna Lindman och Sjöberg uppburo med er — berömvärd hållning sina sekundära roller. UTRIKES. Södra Snällposten medförde i går afton danska blad af den 25 dennes. — a nav AA DAT