Aftonbladet – 27 oktober 1853, sida 2

ort just genom spärrningen hindras, måste det väl vara möjligt att härigenom kunna förebygga spridandet åtminstone af detta slags smitta? Om således än kolerans utbredande på miasmatisk väg icke kän förekommas genom spärrningar, så måtte väl dessa likväl kunna hindra hennes spridande på den kontagiösa? Och det måste väl alltid vara en fördel att kunna stänga åtminstone den ezalf af de tvenne vägar, på hvilka fienden kanjt komma, om jag också icke är i stånd attt stänga dem båda? e Det bör härvid först och främst erinras, bvad äfven redan af det föregående kunnat inhämtas, att man har mångfaldiga exempel på orter, som icke genom någon slags spärrding skyddat sig emot omigifvande, af koleran angripna orter, utan fastmera med dessa underhållit en oafbruten beröring medelst både personer och varor, men som icke desto mindre gått alldeles fria för farsoten. Såsom slående exempel härpå hafva vi redan i förbigående anfört Leipzig 1848, samt Potsdam, Magdeburg och Hamburg m. fl. städer 1852. Biand många andra må här ännu endast nämnas Versailles; som både 1832 och 1849, under kolerans härjningar i Paris, icke i ringaste mån afbröt sina förbindelser med denna stad, underhållna bland annat genom tvenne jernvägar, på hvilka tucentals menniskor dagligen färdas fram och åter, men som icke desto mindre båda gångerna gick alldeles fritt, utan att erfara nägra andra kolerafall; än afl de personer, som sjelfve, insjuknade i Parie,l begälfvo sig till det närbelägna och sundare Vergailleg för att der vårdas. Bland dessa tillfrisknalle somliga, andra dogo, men från inIgen enda öfvergick sjukdomen på annan person i Versailles, oaktadt den mångfaldigaste beröring. En dylik erfarenhet, när den varit ofta upprepad, bevisar oemotsägligen, att om en ort, som spärrat sig emot farsoten, verkligen läfven går fri densamma, man på intet sätt är berätiägad att deraf draga den slutsatsen, att det just är i följd af spärrningen, som den gått fri. Exemplen af Upsala, Örebro, Calmar och några andra orter, som under den nuivårt land pågående farsoten spärrat sig och hittills gått fria, bevisa således ingenting för spärrningar.Jnes förmåga att skydda emot koleran. Ty det kunde lika väl bafva händt, att samma orter gått fria, äfven om de underlåtit att spärra nig. : För att kolerans uteblifvande från en ort verkligen med skäl skall kunna tillskrifvas den derstädes tilläfventyrs vidtagna spärrningen, fordras uppenbarligen ett sammanträffande af följande omständigheter: 1) att på den samma orten ett koleramiasma förefinnes och att detta redan vunAnit den grad af styrka, att det endast -behöflves en tilkomst af kontagium eller beröringssmitta, för att sjukdomen skall bringas till utbrott; 2) att personer, angripna af koleran, eller ock inficierade klädespersedlar, som varit af sådana personer begagnade, skulle hafva ifrån andra orter till den orten ankommit och dit medfört smitta, så framt de ej blifvit genom spärrningen utestängde; samt ER 3) att bland invånarne på den friska orten juet sådane personer, som företrädezvis hafva tldisposition för koleran, äfven skulle hafva i kommit i beröring med den dit ankomna ko-lerasjuka personen eller med de ditförde, al kolera inficierade persediarne;: Det är klart att det första vilkoret måste I förutsättas: ty om koleramiasma antingen icke förefinneg, eller om det icke vunnit tillräcklig styrka, så kan sjukdomen icke inom den ortea komma att ifrån de kolerasjuka, som tilläfventyrs dit anlända, såsom farsot öfvergå till flera personer (se Leipzig, Versailles m. fi. städer); och om åter miasmat hunnit den grad af styrka, som sjelfständigt åstadkommer farsotens utbrott, så tjenar spärrningen nsturligt-lvis till ingenting, emedan farsoten då utbryter i alla fall, oberoende af beröringssmitta. Att de uti andra och tredje punkterna upptagna omständigheterna äfven måste sanmmanträfta, och det samtidigt med den första, är lika klart. Men att det ytterst sällan kaninträffa, att personer, angripna afkoleran, komma resande landvägen från en ort till en unnan, ligger i sakens natur. Sjelfva sjukdomens beskaffenhet är ett sådant hinder deremot, att det knappast kan ske annorstädes, än der man med ängkraften på jernvägarne kan göra Big till herre öfver tid och rum på ett sätt, hvarom vi i vårt land icke ännu hafva någon erfarenhet. Upplysande är i detta fall, att enligt de officiella uppgifterna om kolerans gång i Sverge år 1850 vid ingen enda af de säkert till inemot 100 uppgående spärrningslinier, som då för landväga kommuntkation voro uppdragna, någon kolerasiuk person hade blifvit anhållen ). , Men icke nog med sammanträffandet af ofvan anförda naturförhållanden och tillfälligheter såsom allmänna vilkor för möjligheten att en ort skall kunna anses genom spörrning tl hafva blifvit skyddad emot koleran. Sågom särskilda vilkor för en sådan spärrnings verksamhet, utan brott emot mensklighetens bud, fordras ännu följande omständigheter, beroende af menskliga åtgörder, nemligen: — A) att spärrningen sker med den fullständighet och bevakningen med den noggrannhet, att ändamålet icke förfelas genom öfverträdelser af förbuden emot gemenskap; 5) att den spärrade orten är försedd med ordentlig karaatänsinrättniog, denna försedd med särskilt lasarett och läkare, och denne äfven sjelf underkastad karantän; samt 6) att denna karäntän tillika är så inrättad, att särskilta afdelningar finnas för strängt afskiljande af både personer och saker, som böra till karantäner af olika ankomstdag. Att intet enda af dessa sistnämda vilkor vanligen finnes uppfylldt vidspärrningslinierna till lands inom vårt fädernesland, är allT!mänt bekakt. Man torde också derföre icke Blinda sanningen för nära am man nistär att AR Se