Aftonbladet – 25 oktober 1853, sida 2

Hr 0. v. Königslöws soirå : Redan vid sin förra härvaro förstod hr v. v att i dubbel egenskap af golooch qvarett-spelare på det lifligaste intressera kännaren enom sin solida skola, dilettanten genom zitt ina, spirituella föredrag, den större allmäneten genom sitt briljanta spel, alla genom let harmoniska helå, som framgick ur dessa genskapers sammangjutning. Tyvärr fick man goloväg denna gång af honom endast höra smärre pjeser (af Vieuxtemps och Ernst) — och dertill blott med pianoackompagnement — nen dock så valda, att man bäde fann omrexling och lysande momenter för artisten sjelf. Den berömda violinconcert af Mozart, som hr v. K. lärer ämnat gifva, måste uteslutas, i anseesde till det i förhållande till entråafgiften omåttligt höga pris, som kongl. hofkapellet fastställt för sitt biträde. Att kapellet mjelft måste finna dessa sina stipulationer mindre rimliga, skönjes bäst deraf, att man i detta hänseende ständigt afskaffar garola lagar och stiftar nya, och att dessa ej synnerligen måste öfverträffa de garala i duglighet, vill synas af detta systems oupphörlighet. Den sednaste, nyligen vedertagna författningen gör det omöjligt för en resande konstnär, som ej antingen för eitt blotta nöje utöfvar sin konst, eiler ock kan påräkna en betydande protektion, att gifva sina konserter med annat ackormpagnement än det man hör i alla salonger — nemligen pianots. Concertpjeser, symfonimusik, ouvertyrer, större sångnummer med orkester — allt sådant försvinner; skadan träf. far konsten, publiken, konsertgifvarne, kapellkassan sjelf — och hvem är den vinnande? Då föröfrigt äfven kapellets pensionskassa måste förlora härpå, så är det klart att mindre oratankan för kassans bästa, än för egen beqvämlighet måste ligga till grund för ofvannämnde stadganden, I sammanhang härmed stå vissa vidunderliga bestämmanden, t. ex. kapellets vägran att i konserter utföra symfonimusik (så framt den ej är af konsertgifvarens egen komposition), för att göra denna musikgenre tull ett monopolium för kapellkassans egna konserter, utan att besinna att detta slags musik just genom oftare produktion behöfver populariseras hos den större allmänheten — för stt icke tala om åtgärdens kompletta öbehörighet i sig sjelf. Afven. detta förfogande vittnar sålunda om missaktning af konstens och publikens intressen, utan att lända någon till nytta. Man kan ej antaga att sådane åts gärder utgått från verkliga artister, emeden de förutsätta åsigter af konstverksamhet, som äro oförenliga med konstnoärskapets begrepp; man har ock ofta hört konstnärer , illhör Prrentkee er högligen beklaga dessa missMan hade denna afton tillfälle att göra åtskilliga nya bekantskaper: Hr Masoni, pianist från Portugal, gaf emellertid endast ett ofullständigt begrepp om sin talang, emedan -de nummer han valt mera tillhörde instrumentikens än musikens område. I denna väg var hans spel utmärkt och röjde ett tillen betyds lig punkt uppdrifvet välde öfver instrumentet: man fann färdighet, säkerhet, elegans. Endast skulle vi önskat, att han, egentligast i passas gerna, något mera inskränkt användandet af pedalen. Hr Masgoni, född i Lima, har gjort sina studier i Lissabon; han ämnar, sågom vi höra, snart sjelf gifva koneert, och vi betvifla ej att han då äfven i musikaliskt hänseende skall visa ein talang från en lika fördelaktig sida. — Hr Arnoldsson åter, som uppträdde med den bekanta cavatinan ur Elisir damoren samt en svensk folkvisa, eger en tenorstärmama af betydlig styrka och omfårg sami en ren Toch vacker timbre, äfvensom hans sång röjde dett rent öra; snnu återstå honom dock flitiga studier i organets tekniska behandling såväl Isom i deklamation och frasering, efter hvarg absolverande han för vår sångscen bör kunna SUSSEN TTT FED SNS STASIS TEN ETTER NE