Aftonbladet – 25 oktober 1853, sida 2

djupt och häftigt. Men likväl kände jag äfven då (var det en oförståndig stolthet?) att det låg någonting sårande, någonting förödmjukande i den tanken att jag skulle hafva att tacka för hela min lycka fadren till den qvinna jag älskat, men som det icke var mig ullåtet att eftersträfva; — någonting liksora personligt förnedrande i blotta känslan deraf att jag på detta sätt betalades för en tjenst och belönades för en förlust. Men sådana skäl kunde jag ieke andraga; och Trevanions ädelmod och vältalighet öfverväldigade mig verkligen för ögonblicket till den grad att jag endast kunde framstammea mina tankar och mitt löfte att jag skulle öfvertänka hans förslag och gifva honom del af mitt beslut. Med detta löfte måste han nöja sig; han bad mig tillskrifva sig på hans favoritlandtgods, dit han samma dag begaf sig, och derpå lemnade han mig. Jag såg mig omkring i det anspråkslösa sällskapsrummet, och Trevanions ord framstodo äter för mig likt en skymt af ett gyldene ljus. Jag smög mig ut i fria luften och genomvandrade de folkuppfyllda gatorna, upprörd och förvirrad. X Kar, Fiera dagar förflöto — och. af hvarje dag tillbragte min far en betydlig del i Vivians boning. Men han iakttog en fullkomlig tystnad i afseende på sin framgång, bad mig att icke fråga honom och att för närvarande äfven afbålla mig från att besöka min kusin, Min onkel gissade eller kände till sin brors åtagande; ty jag märkte att hvarje gång Austin tyst vandrade bort, klarnade hans öga, och en hektisk rodnad uppsteg på hans kind. Slutligen inträdde min far en morgon till mig, med sin nattsäck i hand, och sade: Jag far bort på ett par veckor. Håll-Roland sällskap till dess jag kommer tillbaka?