Aftonbladet – 21 oktober 1853, sida 1

a vid höraet så Högbergsoch Tullportsgatorne; I M. ÅA. Törngrens vid Kungsbacken; i W. A. Lindsiröms, i P. M. Hööks vid Nybrogatar å Ladugärdslande:; lar beräkoas priset efter dei utrymme de upptaga sk vänner. En pstatv som utstötte sina medlemmar ifrån sig blott för en trosskiljaktighet vore verkligen ganska litet värd att saknar, och landsflykten vore en välgerning för massan af dess medborgare. Nu är saken der, att det högvisa skrået-förblsndar staten med sig sjelfva; staten, den lefvande föreningen af acedborgare, hafva de trott sig finns i den ra2d privilegier omgjordade ståndsinstitutionen; de veta med sig hvilket öfvermått 2f högmodeanda och grym ofördragsamhet det rymmes inom en sådan stat gom den de finna sig utgöra, ech de veta skatta lyckan att lefvande undkomma dess andliga tyranni. För öfrigt menar författaren, är landsförvisningen ett straff, som ej tillämpas annat än i händelse af uppenbart trots, och kan känner på ett sekel ej mer än två exempel derpå, nemligen de båda Nilssönerna; porträttritaren Petterssons, under d:r Reuterdahls eget handhafvande af ecklesiastikporiföljen, tycks han alldeles bafva glömt, och de tusental ar Sveriges allmoge, som årligen gå i frivillig landsflykt, till en ganska betydlig del ondast för kyrkotvångets skull, har ban icke alls velat taga med i räkningen. Detta påstående, att den strängare bestraffningen nästan aldrig behöfver tillämpas, utom i händelse af öppet trots, såsom han ansåg vara händelsen med katoliken Nilsson, står emellertid i den bjertaste motsägelse med hvad som säges några gidor förut, att ståten ej kan fördraga en skiljaktig tro, ett förvilladt sinnelag, utan måste afsöndra den ifrån sig, d. v. 3. landsförvisa. Nu är t. ex. barndöpete nödvändighet en af våra hufvuddogmer, söm vi besvära i hvarje embetsed, ehuru händelsevig vår katekes kommit att-lära oss rena: motsatsen af hvad som innehålles i de besvutna symboliska böckerna; nu vet vidare författared att det för närvarande finnes ett stort antal personer i Sverige, som i trots af de besvurna symbola rent af neka. barndopets nödvändighet; deras öfvertygelse står således i ren strid med pstatens, och de måste ju följaktligen med samma nödvändighet derifrån afsöndras; som den stackars portfättritaren Pettersson, hvilken i sin knappt tillräkneliga halffånighet öppet bekände sig ur ,stånd att på naturlig väg förklara ett af underverken i den evangeliska historiens Öfver denna inkonseqvens halkar vär författare bort med en förvånande lätthet. Han vill tvärtom icke att alla skola landsförvisas för litet heterodoxeri eller otro eller tvifvel, endagt de låta bli att tala om det. Han vill icke heller att det barocka konventikelplakatets öfverträdande altid skall medföra åtal. Han finner det förträffligt att det kan bero på myndigheternas godtycke att tillämpa eller låta bli att tillämpa .en bestående Jag. Vi hafva flera gånger haft tillfälle att anmärka det onaturliga: och för rättvisans skipande högst äfventyrliga deri, att föråldrade straffbestämmelser tillåtas att qvarstå i vår kriminallagstiftning, hvilka icke vidare kunna tillämpas, så att de till sådane ansvar fällde, nästan tvingas att, till undvikande af allmän skandal, hos Kongl. Maj:t inådeväg söka befrielse från det ådömda straffet. Den beklagansvärda godtycklighet, som häraf blifvit en följd, finner vår brochyrförfattare så förträfflig, att han vill utsträcka den äfven till åklagaremakten, genom att lemna den full frihet att efter godtfinnande beifra eller icke beifra öfverträdelser mot gällande påbud. Med sådana åsigter vore det ju bäst ätt ur lagen på en gång utstryka alla straffbestämmelser och lemna ej blott åt konusgens högsta vishet; utan äfven åt hans mest underordnade tjenstemäns urskillning att bedöma och beifra öfverträdelser af allmän rätt. Förf. har låtit -påskina att staten ej får vara ett blott mekaniskt rättsinstituts, såsora den förmodligen i hans tycke blir när det dömes efer bestämda lagar. Sätt i stället in det sublima, öfver alla lagar höjda godtycket, så måste han väl kunna få en riktigt krigtlig, stat efter sitt eget hufvud. 1 afseende på skolan hyser vår statsman lika grundligt konservativa begrepp. Han ingår i en vidlyftig kyrkohistorisk undersökning — som dock icke innehåller något nytt, men väl en redig öfversigt öfver skolreformens gednaste öden — för att visa att Sveriges elementarläroverk uppkommit ur munkskolorna, och han kämpar med stor ifver för bibehållandet af skolväsendets svenskhet, det vill söga den gamla, utifrån hemtade, ehuru för sin tidpå svenska förhållanden förträffligt tillämpade inrättningen af gymnasier och trivialskolor. Den klassiska uppfostran anser han alltjemt för den enda riktigt saliggörande, eburu han är nådig nog att vilja medgifva ett litet utrymme äfven för de s. k. realia. Han vill deremot att båda bildningslinierna skola strängt skiljas, så att säga, till säng och säte, och att den gamla skilnaden skall bestå mellan skola och gymnasium. Att Ständerna, som anslagit tredubbelt mot hvad Kongl. Maj:t begärt för utförandet af läroverksreformen, dervid fästat vissa vilkor, har icke rört vår konservatift reformerande statsman. Man säger att chefen för ecklesiastikdepartementet just nu skall vara sysselsatt med utarbetandet af den länge väntade nya skolordningen. Det skulle ej förundra oss om ifrågavarande författare, som icke silenast synes hafva slutit sig till hr Reuterdahls åsigter i hvad vi derom känna, utan äfen till illusion lyckats imitera hans framställsingssätt, med dess kända sväfvande och rezervationsvana smidighet, äfven i skolfrågan blickat djupt i hr statsrådets innersta. Men det torde så mycket mera, om ej förvåna, åtminstone smärta våra enari seommantradande