lar ofver hans och hans följeslagares Ode. Bland de fartyg som på olika vägar blifvit utskickade att nppsöka Franklin har skeppet sInvestigators, som tagit vägen genom Behrings sund, lyckats uppnå ön Melville, hittills den yttersta punkt, hvartill man österifrån kunnat framtränga; och dermed är sålunda den länge sökta vägen funnen. Följande närmare detaljer af ;Investigatorsresa och upptäckt meddela vi våra läsare efter en utländsk tidning. Commodore Inglefield, förande britiska krigsfartyget Phoenix, har nyligen återkommit från sin expedition till polartrakterna och medför den glada underrättelsen, att den til Franklins uppsökande utsände Investigators, öfver hvars öde man på sista tiden börjat hysz allvarsamma farhågor, befinner sig i säkerhet, samt att man ändtligen lyckats upptäcka dep länge sökta nordvestra genomfarten, hufvudändsmålet med de sista polarexpeditionerna. Deremot har man ej funnit det ringaste spår efter sir John Franklin och hans fartyg. Inglefields berättelse är särdeles utförlig; i synnerhet uppehäller han sig länge vid de omständigheter, som förorsakade Breadalbanes, förlust, (hvilket fartyg åtföljdej Phoenix på dess upptäcktsresa) och som gifva ett åskädligt begrepp om de faror för hvilka sådana expeditioner i polartrakterna äro utsatta. ;Breadalbanex, gick, efter den tappre kaptenens uppgift, förloradt den 21 Augusti vid Beecheyön. Mitt eget fartyg blef på samma gån la medfaret af isen, förlorade roder och skruf, fick flera plankor inslagna, och hade varit utan räddning förloradt, om det ej varit af så! solid byggnad och skyddadt mot isen af dubbla bjelklager. Vår reskamrat Breadalbane var icke så lyckligt; isen inslog dess sidor, och mom mindre än 15 minuter sjönk det på 30 famnars djup, så att manskapet hade all möda att rädda sig, och man några minuter sednare knappt kunde igenfinna stället der det sjunkit under de hastigt sammanslutande ismassorns. Lyckligtvis var sPhoenix nog nära att kunna rädda besättningen; kronoöförråderna, instrumenterna m. m. hade redan förut blifvit förda i land, då vi, innestängda som vi voro af isen, voro beredda på en sådan katastrof. Phoenix sjelf! kunde först följande morgon draga sig ur sitt svåra lige och måste skatta sig lyckligt att i Erebusoch Terrorbay åter hafva funnit en trygg ankarplats. Dylika farliga ögonblick hade manskapet i mängd att genomgå, och den som intresserar sig derför finner dem i kaptenens officiells berättelser till amiralitetet, För geologerna torde det vara af intresse att höra det vära resande i Lievely, uogeför 23 mil från hamnen på södra kusten af ön, fingo kunskap om en der befintlig stenkolsgrufva, som skall vara så rikhaltig, att ett skepp med lätthet kan intaga 1000 tons deraf. Danskarne skola till och med föredraga dem framför de Engelska. Försök anställdes på ort och ställe att med dem uppelda ångpannan, och några profver medtogos för amiralitetets räkning. De underrättelser som Phcenixo medförde om de öfriga expeditionsfartygen, som för närvarande uppehbåila sig i polartrakterna, sammanfatta vi i korthet, .Sir Edvard Belchere, berät: tar kaptenen, sbar jag blott helt hastigt sett. Han öfvervintrade på ett ställe som ham kal iade Nortihumberlandsundet, 769 52 min. N. B. och 979 W. L., nära det ställe som pi kartorna öfver Wellingtonkanalen ör utmärki som Cap gir John Franklios Han ämnade si snart som möjligt återvända till Beecheyön. men hade lika htet som vestra expeditionens fartyg förnummit något om Franklis. Kapten Kellet hade med sitt fertyg öfvervintrat på Deslyön (Melville), bade vid Cap Colbourne stött på grund och med möda lyckats åter blifva flott. Det var folk från hans fartyg, som i den s, k. Winter-Harbour påträffade en deperch från kapten MClure, befälhafvaren på den länge saknade sInvestigators, och ut denna depezeb ivhemta vi följande om hans öden : (man måste dervid erinra sig, attan seedar den 6 Augusti 1850, alltså på mer än 3 är. ej hört det minsta om Iaveatigators) Han bade med knapp nöd kunnat kringsegla Cap Barrow. Vid floden OColville (1509 V.L.) måste han under flera dagar ligga stilla och hade ofta att käropa med dimma och vidrig: vindar. De sednare kommo hoxom dock sö till vida till pass, aft de böllo honom iser från lifvet. Den 26 Augusti hade de utan något mizsöde uppnått Mackerzieflodens utlopp, der de hade isen i en sträcka af 90 mil framför sig. Den 30 Augusti voro de på höjder af Cap Bathurst. Då de vid Cap Parry funno öppet vatten i nor, etyrde de vidare till Banks land, och här, ungefär 60 mil från nyssnämnde udde, stötte de på en hittills obekant kust, som de kallade Barings ö. Seglande emellan denna och en annan kust, som de gåfvo namn af Prins Alberts länd, kommo de till 730 N,. B.; här tillät dem dock isen ej att framträngk längre. Vädret ändrade sig med ens. Skeppet kunde bland isen hvarken komma fraro ler tillbaka; och de måste besluts sig till att öfvervintra midt på isfältet. Ännu blefvo de drifna ett litet stycke mot söder, tills de slutligen infröso underi 729 40 Hin. NB. öch 1170 30 min. V.L. De första milda dagarns suvändes att afteckaa den hittills obekanta kusten, Först den 14 Juli 1851 började isen att bryta upp; de försökte nu att framträrga norråt mot ön Melville i den riktning, der de visste att den nordvestra genomfarten måste finnas, men funno tyvärr åter: vid 739 35 min. N. B. 1159 V. L. ett oöfverstigligt hinder i. de.kompakta istivissörhea. De modiga männen läto dock ej äfskiöcka sig deraf; de försökte nu att kringgå sydkusten a! Baring-ön för att pålg dess vestra bida framtränga mot norr: Detly lyckades dem också verkligen ätt på detina väg hinna 749 6 min. N.B. 1179 12 min. V.ji L.; men här frögo de den 21 Sept. 1851 återiP in, och voro sedan denna dag icke merai ständ att röra sitt skepp. En skriftlig berät-,; telse om allt detta och ännu mycket annåtlg MM År aa vv ee W 3 MM OK U UU OO MS hh ss Åh NR DD ÖS MKR DÖM 4 4 b gla sr br Cr mm ch ÖH JU 00 pe DD rg AN