Aftonbladet – 19 oktober 1853, sida 2

Trots allt detta kunde Roland aldrig glömma den ömhet hvarmed den unga vårdarinnan hade vakat öfver den sårade manren, eller den kärlek — gann för ögonblicket, ehuru den ej uppsprungit från de känslor som motstå lifvets mödor och bekymmer — om hvilken så vackra läppar hade försäkrat honom under förflutna dagar. Dessa tankar måste ständigt hafva upprest sig emellan hans känslor och hans omdöme för att ännu mer förbittra hans belägenhet, för att ännu mer härja haes hjerta. Och om han än, genom styrkan af den pligtkänsla som utgjorde hufvuddraget i hans karakter, nade kunnat förrmäs att utföra sin hotelse, bjöd honom i alla händelser mensklighet att uppskjuta dermed — hans maka väns tade att äter blifva mor. Blanche föddes, Huru kunde han väl taga det späda barnet från modrens bröst eller öfverlemna dottren åt det olycksaliga inflytande, från hvilket han endast genom en så våldsam ansträngning kurde rädda sonen? Arme Roland! Ingen under således att dessa Jjupa fåror rynkade din stolta panna och att ditt hår i förtid grånade. Lyckligtvis, måhända för alla parierna, dog Rolands hustru medan Blanche ännu befann sig i sina spädaste år. Hon föll i en febersjukdom — hon dog under yrsel, kramande sin son till sitt bröst och bedjande helgonen beskydda honom mot hans grymme faders Och huru ofta framstälde sig icke för sonen detta dödsläger och stärkte honom i den tron att det icke fanns någon faderskärlek i det bjerta som nu var hans enda skydd emot verlden och dess vedermödor. Jag upprepar än en gång, arme Roland! ty jag vet att vid denna bittra, kärlekslösa brytning af dessa högtidliga band, glömde ditt stora, ädla hjerta all den orätt det lidit; du såg åter de ömma ögon, som lutade sig öfver den sårade fremg lingen — du börde åter låga hviskningar utandas bekännelsen om denna glöd som söderns qvinna icke erfar någon blygsel att tillstå. Och nu skulle alit slutas uti detta ureinniga hat och i denna isande blick af faga. se (Forts.) ä