Aftonbladet – 19 oktober 1853, sida 1

följd af hans unga vårdarinnas skönhet oc det ridderliga deltagande ban kände för henneg ödelagda förmögenhet och öfvergifna stä!lning. Under en af dessa hastiga ingifvelser som äro gå vanliga hos ädla naturer, och hvilka la ersätta försigtighetens plats bland lifvets vårdande makter — begick Roland den villrelsen att gifta sig med en flicka om hvars slägtskapsförhållanden han hade ingen kunskap, och af hvars natur han visste föga annat än hennes varma, oivungna känslighet. Näågra dagar efter denna hastiga förmälning, slöt sig Roiand till armeens rörelser; och han var icke i stånd att återvända till Spanien förr än efter den slutliga segren vid Waterloo. Lytt genom förlusten af ett ben och med ännu öppna ärr efter månget ädelt sår, ilade då Roland till det hem, om hvilket det varit hans tröst och hugsvalelse att drörama på plågolägret, drömmer i hvilka han funnit en ersättning för tidigare förboppningar på rykte. Under hang frånvaro hade hans hustru födt honom en son — en son gom han skulle upp fostra att intaga den plats han lemnat i sitt fäderneslands tjenst; att på något framtida slagfält förnya den bana om hvilken hans egen forntida och ridderliga ärelystnad gått miste. Så snart han erhöll underrättelse om denna tilldragelse, var det hans första omsorg att förskaffa den späda en engelsk sköterska — så att vid första ljudet af modrens smekningar, barnet tillika måtte få höra en röst från fadrens land. En af Bolts qvinliga slägtingar som nedsatt sig i Spanien, åtog sig denna pligt. Så naturligt detta arrangement föreföll en man gå hängifvet engelsk, misshagade det hans vilda och passionerade Ramouna; äfven hos henne fanns denna egendomliga stolthet som tillhör hennes landsmän, i hvilken ran och på hvilken sambhällsställning de än må befinna sig; både svartsjuka och stolthet gä rades vid åsynen af den engelska sköterskan vid barnets vagga. Att Roland, då han återkom till sitt span, ska hem, skulle finna sig besviken i afseendg