Aftonbladet – 19 oktober 1853, sida 1

Vivian. Om jag trott det, hade jag aldrig lemnat honom! Allt Indiens guld skulle icke hafva förmått mig att lemna min mor! Pisisreatus. Detta är verkligen ett högst besynnerligt missförstånd af er. Om vi kunna undanrödja det, skall ännu allt blifva godt igen. Behöfver det ännu vara nögra hemlighetor 027 emellan? (öfvertalande.) St cr ner och berätta mig alitv min Busin. Efter någon tvekan gaf Vivian vika; och af klarheten på hans panna och sjelfva tonen i hans röst, kände jag mig öfvertygad att han icke längre sökte dölja sanningen. Men enär jag efteråt erfor fadrens berättelse såväl som nu sonens, så, i stället att upprepa Vivisns ord, hvilka — visserligen icke med atsigt, men till följd af ett vanligen på villovägar stadt sinnes förvändhet — vanställde händelserna, vill jag frarolägga hvad som synes mig vara verkliga förhällandet, då jag ölvervägt hvad som andragits från båda de hvarandra så olycksaligt motsatta parterna. Läsare, förlåt mig om berättelsen blir tråkig. Och om du förmenar att jag icke är sträng nog mot berättelsens irrande hjelte, så kom i häg att den gom berättar, han dömer trå som Austins son måste bedöma Rolands. ID. Kar. xr