Aftonbladet – 19 oktober 1853, sida 1

sorg om honom, är det icke bättre än fängelsegallzen i en bur? Ni kan icke återgifva honom boet, ni kan icke återkalla modren! Var klokare i er barmhertighet: öfverlemana fogeln åt hans omilda ödels Jag blickade strängt på Vivian; läppen hade förlorat sitt bittra Jeende, Han steg upp och arma fogeln, men den kände icke sina vänner; ömkligt qvittrande sprang den rakt emot den grymme fiendens käftar. Jag hanz nätt och jemt jaga undan besten, som sprang upp i ett träd, der han satt och stirrade ned mellan de hängarde qvistarke. Och vid det jag följde fogeln, hörde jag, i början icke vetande hvarifrån ljudet kom, en kort, hastig, bäfvande ton. Var det nära? var det långt borta? — från jorden? från skyn? — Arma fogel! lik föräldrakärleken synes du än fjerran, än nära, än på jorden, än i skyn! Och slutligen, ze der! framkommer hon liksom född af rymden, och de små vingarne flaxa öfver mig! Fogelungen stadnade, och jag äfven. sKem, sade jag, J hafven slutligen funnit hvarandra, uppgören ssken er emellan.n Jag vände tillbaka till den förtappade. II Kar. Pisistratus. Huru ficz ni veta att vi hade stadnat här i staden? Vivian. Kunte ni föreställa er att jag skulle qvarstadna der ni lemnade mig? Jag vandrade ut — vantrade hitåt. Då jag i daggryningen passerade genom gatorna, såg jag stalldrängarne sti och hänga vid gårdsporten, hörde dem talas vid och erfor sålunda att J alla voren på vädshuset — alla! (kan suckade tungt.) Pisistratus. Er stackars far ör mycket sjuk I O min kusin, hyru kunde ni stöta ifrån er så mycken kärlek I Vivian. Kärlk! — hans! — min fars! Prsistrates. ror ni då verkligen icke att er far älskade e?