stadnade gossen, gjorde ett tecken åt mig att gå vidare, sarat vandrade hvisslande sin väg. Jag gick igenom vändkorset och befann mig ute på en gräsplan, der några klenvuxna pilar hängde öfver en oansenlig bäck. Jag blickade mig omkring och såg Vivian (såsom jag ännu har för afsigt att kalla honom) till hälften knäböjande och synberlgen upptagen med att betrakta någonting i gräset. Mina ögon följee mekaniskt hans. En ännu obevingad fågelunge, som för tidigt lemnat boet, stod der stilla och ailena på den nakna, inskränkta jordfläcken — näbben nedböjd liksom för att söka föda, blicken fästad på oz med ett bedjande uttryck. Det tycktes mig som hade det i den förirrade fogeln legat något som mera försona! mig med den förirrade yngling, af hvilken den syntes utgöra en bild. Talande till hälften för sig sjelf, tUl hälften till mig, yttrade Vivian: Månne denna fogel fallit ur boet, eller har den lemnat det af gina egna vilda nycker? Modren beskyddar den icke. Märk att jag icke säger ett det är modrens fel — kanske ligger hela felet hos den irrande ungen. Men ser ni, fastän modren icke är här, är dock fienden till hands! — der borta, sel Och den unge mannen pekade på en stor, spräcklig katt, som, aflägsnad från sitt rof genom vår ovälkomna närvaro, likväl qvarstod på lur på några stegs afstånd, vifiande med svansen, o h med denna förstulna blick i sina runda, af solen fördunklade ögon — denna bälften stolta, hälften rädda blick som tillhör dess slägte då menniskan kommer emellan uppslukaren och offret. Jag ser, sade jag, men en förbigåendes steg har räddat fogein!a Vänta! sade Vivian i det han tog min hand — och hans gamla bittra löje lekte på hans läpp — väntal anser ni det för en god gerning att rädda fogeln? Från hvad och för hvad? Från en naturlig fiende — från en kort smärta och en hastig död? Fyl — är icke detta bättre än att han skall långsamt svälta ibjäl? eller, i fall ni drager mera för