Aftonbladet – 18 oktober 1853, sida 3

mrs Grundy: derföre följer jag med dem. Kom. Då jag inträdde i sälllskapsrummet, kom lady Ellinor emot mig och omfamnade mig ömt. Jag behöfver icke upprepa hennes tacksägelser, ännu mindre det beröm som kallt och ihåligt träffade mitt öra. Min blick var fästad på Fanny, der hon stod afsides, med sina af nyss gjutna tårar tyngda ögon redslagna till marken. Och känslan af all hennes tjusning — minnet af den ömma grann laga vänlighet hon hade visat den äldrige fadren, den ädelmodiga förlåtelse hon skänkt den brottslige sonen; de blickar hon fästat på mig under denna minnesvärda natt — blickar hvilka uttryckt det stora förtroende hon fistade vid min närvaro — det ögonblick hon slutit sig till mig för att anropa mitt beskydd, och hennes varma andedräigt omfläktat min kind, — allt detta framstod för mig; och jag sände att hvad som vunnits genom månaders kamp var omintetgjordt — att jag aldrig hade älskat henne gå som jag älskade henne i detta ögonblick — då jag såg henne endast för att för alltid förlora henne! Och dervid uppstod hog mig för första, och, jag gläder m:g nu att kunna tänka det, för enda gången en bitter anklagelse emot lyckan och den olika fördelningen af ödets lotter. Hvad var det som för evigt åtskiljde våra hjertan och omöjliggjorde allt hopp? Icke naturen, uten iyckan, som gifver verlden en andra natur. Ack, kunde det väl då falla mig in att det är i denna andra natur som själen är hänvisad att söka sina pröfningar, och som den menskliga dygdens grundelementer finna gin harmoniska ordning! Hvad jag svarade vet jag icke. (cke heller vet jag buru länge jag stod der och lyssnade till ord som syntes mig icke nafva någon mening, tills der kommo andra jud, som i sanning väckte mina sinnen och sommo min blod att stelna, — det var slag wtf hösthofvar och rasslandet af hjul, och en röst i dörren som sade: Allt är i ordnings. Dä upplyftade Fanny sina ögon och de röffade mina; och då rörde hon sig hastigt