Aftonbladet – 17 oktober 1853, sida 1

br ningsskatt. Statsverket har således på den fördubblade tidningestämplingsafgiften haft en tillökning i inkomster af 16.000 rår bko. Kan statsverket undvara denna tillökning? Och om så är, finnag några giltiga skäl för boritagandet af ifrågavarande förhöjda skatteafgift? Hvad första frågan vidkommer förmoda vi att till och med baron Palmstjerna, vid öfverräknandet af de millioner som erhållits i öfverskotten å inkomsterna, svårligen kan undgå att medgifva umbärligheten för budgeten af berörde belopp. Det tynger der ej särdeles i vågskålen, ehuruväl det för en del mindre tidningar varit så nedtyngande, att de ej förmått bära bördan, utan mäst upphöra. Då mar dessutom spekulerar ytterligare på tillökningar uti statsintraderna ända till belopp af kanske flera millioner från bränvinstillverkningen, äre ju de 16,000 rdr:na en sådan bagatell, att den ej förtjenar något afseende, Det torde dertöre vara öfverflödigt att vidare orda om första frågan. Men vid den andra lärer det väl ej vara så lätt att komma på det klara med finansministern. Såsom en af gammelt känd hufvudman på den konservativa sidan, der den offentliga diskussionen i allmänhet är temligen förhatad, kunna vi med skäl frukta att han helst skulle se att den fördubblade atgiften kunde fördubblas än ytterligare en å två gånger, till dess hela pressen förstummades, förqväfd af beskattningens despotism, och det oaktadt pressfriheten ännu existerade i tryckfrihetsförordningen. En omständighet gifves dock, som i detta hänseende bör verka bevekande äfven på de hårdaste konservativa bjertan, och denna är, att deras egen press i allmänhet lider mera af bördan än den liberala. Förhållandet är nemligen att den liberala pressen, såsom mest uppburen af folket, hvars rättigheter och fördelar den bemödar sig att framhålla och försvara, har en mycket större cirkulation än tidningarne med kända konservativa färger, och om än den förra i följd häraf träffas af de största afgiftsbeloppen, eger den bättre ressurser att bära dem, än de andra tidningarne, som med sina mindre upplagor också hafva en mindre inkomst, och stundom, enligt hvad man vet af de många och stora sammanskotten, gå med gifven förlust. Att med ett eller annat tusen riksdaler öka denna genom en orimligt hög stämplingsafgift, bör vara kännbart för de konservativa sjelfva, sålänge de vilja deltaga i diskussionen, och det vore ex stor skada för denna om de derifrån afstode, Men om vi med afseende härå icke äro utan all förhoppning att pressens nuvarande hårdt beskattade ställning kan komma att tagare i gunstigt öfvervägande hos finansministern, anse vi osg, för sakens omfattande af den allmänna opinionen och af representationen, jemväl böra erinra om andra, bättre grundade skäl, för en återgång till den lindrigare tidningsstämpeln. Ingen vågar väl bestrida, att tidningspressen är ett af den nyare tidens oumbärligaste behof. Det är icke blott för det politiska lifvet, utan fullt ut lika mycket för det sociala, industriella, kommerciella jemte alla andra hufvudgrenar af materiell och moralisk kultur, som denna press är en af de verksammaste och nödvändigaste kanalerna, och om den i åtskilliga fall icke kan lemna den mest fullständiga utredning och upplysning om de vigtigaste ämnena, så eger den åtminstone förtjensten af, att likt den elektriska telegrafen, hastigt och allmänt sprida kännedomen om dem :till folken. Från vetenskaperna och litteraturen få de sedermera hemta de mera utförda afhandlingarne om mensklighetens verksamhet; men de första depescherna derom, de som så ofta väcka folkens deltagande för de ädlaste och nyttigaste företag, för de vigtigaste framsteg på civilisationens bana, som der hålla folken i upprätt och ständig verksam ställning, de kringföras af tidningarne. Kan väl någon då förneka, att tidning.arhe äro af en högst väsentlig wvigt för den allmänna kulturen? Och om ingen kan det, är det billigt att med skatter och afgifter belasta och hämma en verksamhet, som utgör ett sådant behof för vår tid? Man anstränger sig ju öfver allt, på land och haf, för att sprida fördelarne af det snabba meddelandet genom. telegraferna. Är det i en sådan tid, som man genom beskattningen skall motarbeta pressen, hvilken är just den brefbärare, som utan uppehåll förer depescherna till sina adresser, till det åkerbrukande, bergsbruksidkande, handlande och industriidkande folket? Att pressen, likasom alla andra menskliga anstalter, kan missbrukas, att den ken göra misstag samt begå felsteg är naturligt; men detta förringar ej densammas obestridliga förtjenster, och om den, utan onödiga hinder, öfverlemnas åt sin egen verksambet, eger man inom den de säkraste medel att undanrödja missbruken, att upplysa om misstagen samt rätta felstegen. Från dem kan derföre icke med skäl hemtag någon anledning att förfölja, pressen med taxor. Men man torde kanske invända: den vid si sta riksdag, vidtagna förhöjningen var i alla fall licke mer än hvad tidningarne ganska väl förmå bäran. ) För egen del ej beklaga vi oas icke öfver någon oförmåga att bära denna börda; Ivi vilja blott framhålla det enkla faktum, att då tidningsstämpeln 1851 inbringade 22,500 rår, lemnade den 1852 efter fördubblingen licke 43,000 rår, utan 37,385. Spridningen af tidningarne minskades således efter den Inya skatten, då samma spridning de föregående ären hade, såsom en följd af tilltagande bildning hos folket, varit i tillvext. Häraf följer då äfven att pressen icke, utan att i ej så ringa mån hämmas i sin verksamhet, förmått bära den Irygare pålagan. Till denna för hela tidningspressen, utan afseende på dess politiska förger, vigtiga sak Iskola vi framdeles återkomma, men vi vila