Aftonbladet – 17 oktober 1853, sida 1

STOCKHOLM, dem 17 Oktober. Med nordamerikanska fristaternas och inglands finansministrar har chefen för svenka finansdepartementet det gemensamt, att jan vid uppgörande af en ny statsreglering an såsom disponibelt öfverskott från den örra i räkningen upptaga en med afsende på landets ekonomiska ställning ganska etydlig summa; men deremot brukar han kilja sig från dem i afseende på sättet för lenna tillgångs användande; ty då man t. ex. England, med anledning af statsverkets öfrerskott å inkomsterna, fortfarande vidtager tora lindringar i de mest tryckande samt den llmänna rörelsen och folkets välstånd hämnande skattepålagorna, förnimmes här icke att erörde lyckliga förhållande föranleder till anvat än den mest. otvetydiga benägenhet att emte bibehållandet af alla de gamla, äfven de mest tryckande bördornai oförändradt skick, in ytterligare uppdrifva intraderna. Vid uppställningen af den kalkyl öfver stttsverkets tillgångar och behof, som efter all tannolikhet för närvarande sysselsätter finansministern, torde han således finna att stateverkets öfverskotter lemnat en nu tillgänglig behållning af omkring tre millioner rår bko, nufvudsakligen uppkommen genom de betydiga belopp hvarmed tullinkomsterna öfverstigit hvad som varit beräknadt, och hvilka belopp för åren 1851 och 1852 tillsammans utgjort 1,510,693 rdr bko. Att baron Palmstjerna deraf skall hemta anledning att påtänka någon allvarsammare reform i skatteväsendet, till förbättrande af det fattigare folkets ekonomiska vilkor, kan man icke ens föreställa sig; tvärtom lära väl vederbörande hysa stora förhoppningar, att oaktadt de nu. varande inkomsterna lemna så stora öfverskott, hvilka: ytterligare, enligt gammal vana, kunna ökas med bankovinsten, med än högre belopp kunna uppdrifva statsverkets tillgångar genom en förväntad ny bränvinsskatt, medförande några millioners tillökning i intraderna under nästa atatsregleringsperiod. Om vi i allmänhet, på sätt förut flera gånger blifvit erinradt, icke kunna annat än uttala den mest bestämda opposition emot ef dylikt förfarande att, i ett fattigt land, oupphörligen uppdrifva totalsumman af skatterna och om vi deremot hysa den öfvertygelsen. attidå de vexa på somliga titlar, böra de lindras och nedsättas på andra, finnes det dessutom en skatteafgift, hvars nedsättande wi, å pressens vägnar, anse ogs hafva de mest grundade skäl att påyrka, och den är tidningsstämpelafgiften. Som man vet lyckades det vid sista riks dag de konservativa, ledda af sin inrotad ovilja emot pressen och den oftentliga dis