Aftonbladet – 12 oktober 1853, sida 2

Jag ruzade fram till trappan. En lunsig gestalt (det var värdens, som nu återhemtat sig från det slag jag tilldelat honom), ställde sig ett ögonblick i vägen för mig för att i det nästföljande mäta sin längd på golfvet. Jag befann mig öfverst på trappan, Peacock igenkände mig, studsade tillbaka och utsläckte ljuset. Eder, rep och skrik ljödo nu genom mörkret. Midt upp uti alltsammans hördes plötsligen en röst utbrista: ,Här, här! — hjelpl Det var Fannys röst, Jag trefvade fravoåt till höger, derifrån rösten kom, och erböll ett häftigt slag. Lyckligtvis träftade det den arm jag höll utsträckt, såsom man gör då man letar sig fram i mörkret. Det ver icke högra armen, och jsg grep fast uti och drog intill mig min angripare. Roland kom nu upp med ett ljus i handen; och vid denna syn slet sig min motståndare, som icke var någon annan än Peacock, ifrån mig och rusade till trappan. Men kaptenenfattade tag uti bonom med sin jernnäfves Som jag ingenting befarade för Roland i delo med en sådan motståndare, och alla mina tankar voro riktade på hennes räddning, hvars röst hade träftat mitt öra, hade jag redan (innan det af Roland medförda ljuset blifvit utsläckt under brottniogen mellan honom och Peacock) fått sigte på en dörr vid ändan af gången och ilat till densamma; den var stängd, men den skakade och knårrade under min påtrycknings Tillbaka, hvem ni än må varals-ropade inifrån rummet en röst, vida skiljd från den gra som ledt mina steg. Tillbaka, om lifvet är er kärt!, Rösten, hotelsen, fördubblade mina ansträngningar; dörren flög upp. Jag befann mig inne i rummet. Jag såg Fanny vid mina fötter, omfattande mina händer; derpå, uppstigande, stödde hon sig mot min skuldra och framsnyftade: Räddad! — Midt emot mig, med ansigtet vanstäldt af passias aen, ögonen bokstafligen lågands af vitd eld, näsborrarna vidgade, jäpparne åtskiljda, stod den man jag har kallat Francis Vivian. (Forts. följer.)