Aftonbladet – 3 oktober 1853, sida 1

P5 STOCKHOLM, den 3 Oktobe Utrikes Korrespondens-artikel. (Frän Aftonbladets korrespondent.) Paris den 26 Sept. Nör ömsesidiga anspråk äro i sig sjelfva oförenliga och man icke desto mindre vill sammarjemka dem med hvarandra, hände det oundvikligen. att man endast försonar dem till skenet, i orden, och icke i sjeifva saken, och att vid första anledning till förklaring, den ursprungliga oförenligheten åter springer i dagen, och alit ånyo räkar i förbistring och villervalla. Sådant har varit och sådant måste blifva Wienerkongressens öde. Jag her ozekligen mycket hög :anke om våra diplomsters skicklighet, men likasom den skickligaste matematiker icke kan göra en cirkel till en qvadrat eller tvärtom, likasålitet kan äfven dep skickligaste diplomat göra suveräniteten til) underdönighet eller underdånigheten till suveränitet; hen kan icke göra att protektionen öfver den grekiska kyrkan inom det ottomanska väldet blir från sultanens sida ansedd på en gång frivillig och obiigatorisk. Dessa båda synpunkter utesluta bvarandra ömsesidigt, Om man framställer den: a protektion öfver grekiska kyrkan såsom frivillig å sultanens sida, så tillmtetgöres belt och bållet czarens anspråk; framställer man den såsom cbligatorisk, sä triumferar czarens anspråk, men sultanens suveränitet uppoffrae. Får man då deraf sluta att en makt måste afsöga sig allt bekymme; om sina trosförvandterg öde, som äro en ennan meakts undersåter? Visserligen icke, men utom några vissa undantagsfall, som äro verkliga ingrepp i suveränitetsrätten, är det genom de naturliga inflytelserna som bero på dess makt, läge, det behof man har af dess medverkan eiler den frukten man hyser för dess fiendtlighet, och :cke genom positiva och bestämda fördssg söm en makt bör inverka på sina trosförvandters belögenhet, hvilka äro en annan makts undersåter. Sådana äro grundsatserna i suveränitetsrätten, Det är dessa grundsatser som de medlande makterna, så mycket de än förklara att de i sitt eget infresse önska derna suveränitet för Turkiet, försökt och försöka att eludera, i det de söka ett mellenliggsnde område mellan suveränitet och suveränitet, som icke finnes til. Det ör på dessa grunder gom jag för min del icke har ki nnat betrskta det i Wien uppgjorda förmediingsförslaget såsom annatän en utväg att insöfva frågan och icke att lösa den, och :dess uppvakrande, eburu det kom något bastigare pä än man hade väntat sig, harlängt ifrån öfverraskat mig. Hvad denna fråga i grunden var, har icke behöfts stor skarpsinnighet att upptäcka, äfven från dess aldraförsta början... Detta i grunden har nu blifvit alldeles uppenbart genom de förklaringar som dess föregifna lösning framkallat från ryska karsliets side. Jag sade uti ett af mica sista bref, iror jag, stt frågan till sin princip och i sin grund icke var turkisk-rysk, utan europeisk, Huru man än burit sig åt, börjar la force des choseg att återgifva den dess rätta natur, så framt det är sant hvad de engelska tidningarna berätta, att ekepp af den engelsk-franska flottan gått genom Dardanellerna och ankrat i Svarta Hafvet, och ehuru uppgiften blifvit halfofficiellt -vederlagd, har jag dock mina ganska gods grunder stt tro den vara riktig, liksom ätskilligt annet som för syns skull får en off. ciel vederlöggning som icke bedrager någon. Har detta fsktum, som om det egt rum : början af affären hade kunnat vara afgörande fö; Porten, samma karakter ru, sedan de vestr: makternas brist på öfverensstämmelse, efte hvad man söger, gifvit sig luft i ett afbry tande af underhandlingarne i Wien, då möte i Olmitz ger stöd åt föreställningen om er brytning mellan dessa makter, då underhand tllingarnes misslyckande har mer eller mindr: uppretat nationernas sjelfkänsla, — då slutli gen Turkiet bar uttörot sina krafter och upp leldat sig till kriget; och då de turkiska och de ryska kanonerna stå anzigte mot ankigte och i hvarje ögonblick kunna vid minsta för anledning komma i språk med hvarandra? Under sådana omständigheter har mean skä sit befara en allmän krigslåga, och fredspro feterna blifva här allt mer och mer tunnsådöa Man har utom dess äfven i de högre kret sarne trott sig märka en och annan krigis! , ljungeld. Icke allenast kejsarens tal till trup (perna vid Satory har blifvit tolkadt såsom el kritik öfver den egoism, den enervering ocl FF.