Aftonbladet – 1 oktober 1853, sida 2

Den andre var af en fullkomligt olika karakter; han hade varit en fasa för hela ortens godsegare. En djerfvare och skickligare krypskytt kan svårligen finnas. Min beskantskap med denna sednare person, hvilken kallades Wil Peterson, och i dagligt tal Will I Hvar Bäåskes, började sålunda, — I ett buskage omkriog en mil från värt hem — och hvilket var den enda fläck på min onkels egor som man skulle kunna, om man var artig, tilldela namnet sskogs — hade Bolt företagit sig at uppföda en koloni af fasaner, hvilken han bevärdigade med namnet Djurgårde. Denna Ikoloni blef djerft utplundrad och dess innevånare bedröfligt decimerade, trots tvenne väktare, hvilka jemte Bolt under sju nätter lågo och vakade öfver de späda nybyggarnes slummer. Anfallet var så trotsigt att pang, pang hördes den förrädiska bössan — bakom, fram för — inom några få alnar från utposterna — och skytten var sin kos och rofvet bortanappadt innen de hunno rusa fram till stället. Fiendens djerfbet och skicklighet röjde hoaom snart för de erfarne väcktarne såsom Will i hvar buske; och så stor var fruktan för denna menniskas styrka och mod, och så fullständig derås misströstan om möjligheter att täfla med honom i snabbhet och förslagenhet, ätt sedan den sjunde natten var förliden väktarne bestäradt vägrade att längre gå ut; och sjelfva den stackars Bolt nödgades, af hvad en likare skulle ha kallat rheumatism, och en moralist raseri, att bålla sig vid sängen. Detta förtretliga misslyckande eggade i hög grad min vrede och mitt deltagaude, och de anekdoter jag hade hört berättas om Will i hvar buskes väckte tillika hos mig ett romantiskt intresse; beväpnad med en tjock knölpåk smög jag mig derföre ut om natten och styrde kosan till buskaget. Träden hade ännu icke fällt löfven, och huru krypzkytten var i stånd att se sina offer är för mig obegripligt; men fem skott lossade han, och dessa icke förgäfves, utan att jag vari stånd att se en skymt af honom. Jag drog mig derföre tillbaka till yttre brynet af bu