sviken förväntan och stark motvilja; men jag beslöt att icke vara fördomsfull; och som jag egde en lycklig förmåga att lämpa mig efte alla lynnen (utan hvilken en man gör bättre uti att ej tänka på magneter i Australien), lyckades det mig innan första veckan var till. ändagången att tillvägabrings så många föreningspunkter oss emellan att vi blefvo de bästa vänner i verlden. Och det skulle verkligen ba varit mitt fel om så icke skett, ty Guy Bolding var, med alla sina fel, :en af dessa förträffliga varelser som icke äro någons fiender, undantagande sina egna. Hans goda lynne ver outtömligt. Ingen pröfning, intet umbä rande besvärade honom. Hån hade ett talesärt så lugtigt!. gom alltid skrattande halkade öfter hans läppar då någon annan: skulle hs svurit och jemrat fig, Om vi giago vilse de stora obanåde mbrasen, blefvo utan middag och voro på väg att hungra ibjäl, då gnuggade Guy sina händer, som skulle vari 1 stånd att slå en oxe till marken, och flinade sitt Så lustigt!s Om vi fastnade i ett träsk. eller fingo en störtskur öfver Oss, om vi kastades hufvudstupa af de vilda fålar vi företogo oss att rida in, så var Guy Boldinge enda klagolåt ,Så lustigt!s Detta hans orubbliga filosofiska lugn svek honom endast vid åsynen af en öppen bok. Jag fror att han vid denna tid knappast skulle ha funnit något plustigt i sjelfva Don Quichotte. Detta munfra temperament var icke känslolöst! ett vänligare hjerta klappade aldrig, — men för at säga sanningen, klappade det i en sällsam. rastlös, spindelartad takt, som höll det i en ändig dans. Det gjörde honom till ett ai essa tjeästaktigk, beskedliga kräk som aldrig låta bg sjelfva vara Belt och hållet i fred. och icke heller låta någon annan vara i frec så vidt på dem beror. Men Guys största fel i denna snöda verld var hans adsoluta oförmåga att hålla på penningar. Om man led en Eufrat af gäld i hans fickor om morgonen, skulle de ha varit torra som Sahara redar Elocken tolf på dagen. Hvsd ban gjorde med pengar var en hemlighet lika mycket för Ho: :