Aftonbladet – 28 september 1853, sida 3

så lågsinnad att jag utan samvetsagg , kunde lefva på min fars små tillgångar och utbrista med Claudian: Jorden gifver mig fester som cke kosta någonting, godt och väl då också; det vore ett lif som passade för en planta, eller en mycket klen poet. Men säsom det nu är! — jag öppnar här för er ett annat blad af mitt. hjerta! Att söga, att jag, som är fatlig, önskar skapa mig en förmögenhet, det är att säga att jag är engelsman. Attföresätta oss ett bestämdt mål, det tillhör vår praktiska stam. Äfven. om vi bygga luftslott i våra drömmar, så äro de icke maklighets-palatser — de äro verkligen föga slottslika och se långt snarare ut som Hoares bank vid östra sidan af Temple Bar! Jag önskar således att skapa en-förmögenhet. Men jag skiljer mig från mina landsmän först och främst deruti ait jag endast önskar hvad J rike män skulle-kalla -en liten förmögenhet; för det andra, att jag icke vill tillbringa hela mitt lif med besagde förmögenhets-skapande. Gif nu akt på i hvad belägenhet jag befinner mig. Under vanliga omständigheter måste jag börja med att från min far taga en dryg skifva af en förmögenhet, som svårligen tål vid någon afskärning. Enligt min uträkning behöfva mina föräldrar och min onkel allt hvad de hafva i behåll — och fråndragandet af den årliga summa på hvilken Pisistratus skulle lefva till dess hän kan lefva på. sitt eget. arbete, skulle vara att fråntaga hans anhöriga lika mycket af deras anspråkslösa beqvämligheter. Om jag återvänder till Cambridge, måste jag oaktadt all sparsamhet således ännu mer inskränka res angusta domi — och då Cambridge är väl öfverständet och jag gifvit mig ut i verlden — sedan jag, såsom ganska sannolikt är, misslyckats i. min förhoppning. att vinna ett understöd — huru många är af arbete ligga der icke framför mig, eller snarare, tyvärr, huru många år innan jag får börja arbeta i lagfarenheten (som, efter allt uteeende, tyckes vara den bästa banan) innan jag kan I min tur draga försorg för dem som dittills måst umböra för min skull? — till dess j:g appnått medelåldern, och de äro gamla och trötta på verlden — till. dess. klangen af den gyllene bägaren endast ljuder ibålig vid den utsinande brunnen! Orm jag kan förvärva penningar, skulle jag önska, att de som jag