Aftonbladet – 27 september 1853, sida 3

af bedröfvelse i sina milda blickar under många, många dagar; och hon frågade mig ofte suckande, stror du icke att det var mycket oräti af mig att föra dig dit? Stackars lillaBlanche, Evas sannskyldiga dotter, hon ville icke låta mig bära min tillbörliga andel af klandret; bon ville hafva alltsammans efter Adams ursprungliga rättsbegrepp, — sQvinnan förledde mig, och jag åt.o Och Blanche har sedan des: synts älska Roland mer än någonsin, och jemförelsevis öfvergifvit mig för att sluta sig närs till honom, och ännu närmare till dess har blickar upp och säger, Mitt barn, du är blek; gå ut och spring efter fjärilars; och hon säge! nu till honom, icke till mig, — Kom medb dragande honom ut i solskenet med en hand som icke vill släppa witt tag: S Af hela Rolands stam var denne Herber de Caxton den bäste och tapprastel, och likväl hade han aldrig för mig nämnt denne stamfader — aldrig ställt någon af våra förfädei i jemförelse med den tvifvelaktige och mytiske sir William. Jag ihågkom mnu att en gång då vi genomgingo stamträdet, hade jag öfverraskats af namnet Herbert — den enda Herbert på hela dokumentet, och jag hade frågat, Hvad vet ni om honom; onkel?s och Roland hade mumlat någonting ohörbart och vändt sig bort. Och jag ihågkom äfven, att i Rolands rum var ett märke på väggen der en tafla af denna storlek en gång hade hängt. Den hade blifvit borttagen derifrån innan vi första gången anlände, men måste hafva hängt der: under åratal, för att nu kunnat qvarlemna detta märke på väggen; — kaneke hade den blifvit upphängd af Bolt under Rolands långa frånvaro på kontinenten. Om jag någonsin får en —., Hvad var det för ord som saknades? Ack, månne de icke stodo i samband med denne för alltid förlorade, tydligen ännu icke förgätne son? IV Kar. Min onkel satt på den ena sidan om eldstaden, min mor på den andra, och jag vid ett litet bord emeilan dem, beredd att ned