Aftonbladet – 24 september 1853, sida 2

Jatt göra. deras lärokurs så lång och vidlyftig, latt de flesta skulle derifrån afskräckas. Hvar Iskulledeockså inhämta dessa sednare kunjakaper? Vid landtbruksläroverken meddelas visserligen grunderna för dessa delar aflandtjhushållningen,-men. fullständig praktisk kunIskap i-ulikännedom, ostoch srörtillverkuingen, linets rötning och beredning, samt i den praktiska djurförädlingea, svia fordrar en genom långvarig öfning skärpt och säker blick, kan icke vinnas vid dem, med deras närvarande organisation, och på den korta tiden; st en tvåång kurs, under hvilken en så stor mängd andra ämnen taga tiden i anspråk. Vi tro således, att den fördelning af dessa ämgen, hvilken liksom af sig sjelf uppställd, är — åtminstone för närvarande. — nödvändig, och att tvenne klasser af agronomer tills vidare måste finnag, af hvilka den ena egnar sig åt odlingar, vattenafledning (hvartill äfven hör grundikning och tegläggning) samt ängsvattning, och den andra åt djurförädling samt förädling af landtmannaprodukter i allmänhet, hyvartill då äfven hörer mejerihushållning, ullkännedom, linberedning m. m. En vid frågan om förvärfvandet af kunskaper vigtig omständighet har här icke kunnat undfalla vår uppmärksamhet. Såväl föreståndarne för vära Jandtbruksläroverk, som det ringa antal agronomer vi ännu ega, äro träget sysselsatte, hvar och en i utöfvandet i sin befattning, och de hafva föga tid samt ännu mindre tillfälle att ytterligare utbilda sina kunskaper genom att taga kännedom om de oupp: hörliga framsteg som landtbruksvetenskapen. med alla dess grenar, gör i andra länder, särdeles i Storbritannien, Belgien och Tyskland. Om de ock förskaffa sig tillgång på det nyaste och bästa af den utländska landtbrukslitteraturen, hvilket för flera af dem är förenadt med ej obetydliga svårigheter, så gör detta icke tillfyllest. I ämnen af så praktisk natur, soma de hvarom här är fråga, gör man inga stofa framsteg genom bloit bokkunskap; man måste se och handlägga. För framgångensal hela vår landtbruksundervisning — och, genom den, af hela vårt landtbruk — vore det af stor vigt att föreståndarne för våra landtbruksläroverk, äfven de så kallade eagronomerna; sattes i tillfälle att tid efter annan företaga utländska resor, för att inhemta kännedom om de gjorda framstegen i de delar af landibruket åt hvilka hvar och en sig egnat. Sådana -reseunderstöd meddelas årligen åt andra vetenskapsmän, men på de 20 år som förflutit gedan vår första undervisningsanstalt i landibruk grundades, kunnna vi icke erinra oss rer än ett reseunderstöd, meddeladt åt en föreståndare för landtbruksläroverk, hvarvid valet just föll på en af de yngsta. Vi erinra oss deremot flera dylika åt elever och unga landtbruksstuderande, hvarjemie åtskilliga resestipendier komma dem till godo. Vi tadla på intet sätt hvad de erhållit, utan tro att dessa understöd hafva varit både nyttiga och nödvändiga; men att befrämja kunskapsförrådets tillväxt endast hos lärjungarne, under tillbakasättande af lörarne, är en metod eller ett eystem, som vi ej kunnz upptatta. Troligen anser man de sednare såsom redan full-lärda, och således icke i behof af vidare förkofran, glömmande både att ingen någonsin blir fulllärd, emedan vetenskap och konst äro i ett beständigt stigande, och att högre insigter förvärfvade af läraren inverka gyasamt på lärjungen, men alldeles icke tvärtom. Det är också endast i landtbruket som man så förs farit; i de andra vetenskaperne anser man att det just är de utmärktaste vetenskapsmännen, hvilkas framsteg böra företrädesvis understödjas, utan att derföre glömma studenterne. Att deremot skicka studenterna ut på vetenskapliga resor, under det professorerna få sitta hemma, har hittils icke fallit någon in. Vi tro för vår del, att detta förfåringssätt vidslandtbruktundervisningen endast är ett förbiseende, och att felet blir rättadt, så snart uppmärksamheter blifvit fästad derpå. Oss synes det klart, att i samma mån anstalterna inom landet för undervisnings meddelande ännu i många delar måste anses ofullkomliga eller ofulländade, i samma mån. är det ock af vigt att de lärare, hvilka just genom sina talanger och sin skicklighet skola motväga bristerna, understödjas i sitt sträfvande att samla ökadt kunskapsförråd, på det sätt hvarigenom det hastigt och lättast kan vinnas. f Säkert är, att om vi försumma att gå framåt, skola vi i stället gå tillbaka, och förlora frukterna af de icke: obetydliga bemödanden, som både staten och enskilda personer redan gjort. Det gäller ej blott om agronomerna, utan -om alla våra företag till landtbrukets befrämjande. a EE — Det officiella bladet meddelar följande den 20 dannes af K. M:t gjorda befordringar och beviljade afsked inom flottan: Kaptenerne Peter Andreas Lundström och Carl Jastinus von Diederiebs ha utnämnts till kommendörkaptener ; samt Kaptentöjtvanterne Pehr Fredric Haverman och Johsa Berndt Kleman till kaptener.