Aftonbladet – 22 september 1853, sida 2

an, då stadens myndighet vägrade att lemna varter, vägrade att lemna rum på karantönslats, på en gäng i egenskap af menniska, skare och badanläggningens föreståndare anåg sig skyldig att till likarevård emottaga cn beskydda de ifrågavarande personerna, om, ehiru nyligen komne från Norrköping, j kunde anses farliga för Söderköping, då de oro fullkomligen fria frön kolerasymtomer frensom intagne med vilkor, att inom karanänstiden ej utträda öfver husets tröskel, och en upprepade sitt oryggliga beslut aut icke tan väldets tvång utlemna dem. Vid det försök att intrönga, som polisen nu gjorde, drog sig intendenten, åtföljd af en handfast kurgäst, inom porten och tillstängde denne efter sig. Då försök att spränga upp densamma misslyckades, sände de belägrande bud efter en smed och borgmästaren tillkallades. Den sednare lät nu ej länge vänta på gig och sedan han, såsom han sade, i egenskap så väl af ordförande i sundhetsnämnden som af borgmästare, en låsg stund med vredens ifver klandrat och beklagat att här funnos personer, som ej visste ställa sig till efterrättelse allmänt gällande författningar äfvensom stadsmyndigheternas beslut och befallningar, öfver hvilka myndigheter man ju egde att sig besvära t), begärde han att få samtala med den inqvarterade hr A. Denne, som nyss sett sin ömtåliga maka så smärtsamt skakad af poligens räa uppförande, vågade ej blottställa henne för följderna af ett nytt likartadi uppträde, utan utträdde och förklarade sig beredvillig att heldre aftåga, tilläggande hurusom han högeligen förundrade sig deröfver, att härvarande stadsstyrelse, i stället att anvisa honom en karantänsplats, kunde tillåta sig att bortvisa honom. — Bland den ansenliga folksamling, som uppträdet föranledt och med hvilken hr A,, på borgmästarens kallelse, kom i nära beröring, röjde sig nogsamt, att intendenten nu gjort sig till föremål för sperristernas ovilja, föga mindre liflig än den, som borgmästarsn ingifvit badgästerna, af hvilka en och annan beklagligen ej förmådde i fullkomlig tystnad qväfva sin harm så väl öfver auktoriteternas beslut, som i synnerhet öfver borgmästarens beteende. — Så snart ske kunde anträdde hr A. sin eriksgata kring trakten, från den ena gästgifvaregården till den andra. Han föredrog nemligen af de tvänne alternativer, mellan hvilka man tvingade honom att göra ett vel, det, att lefva på landsvägen, belst han, som hade Söderköping till mål för sin resa, ej kunde pårikna ati få begagna karantänsplatg vid t. ex. Linköping. ) Förträffligt. Iogenting vore ju lättare för hr A., i fall han, tvuogen att tillbringa karantänstidens äterstående hela vecka vare sig i osund trängsel på en aflägsen karantänsplats eliter, under svär väderlek, i bondvagn på landsvägen förstört sin och de sinas helsa eller mähända lif, — ingenting vore ju lättare än att då anföra besvär öfver auktoriteternas i S derköping felaktiga sätt att tyda och