Aftonbladet – 20 september 1853, sida 3

BLANDADE AMNEN NÅGOT FÖR VÅRA DAGAR. (Ur Dickens Household Words.) Jag säg en väldig ande, som framgick öfver jorder atan hvila eller uppehåll. Han var allestädes närvarande, allsmäktig, kände ingen änger, intet medlidande, kunde ej bringas till eftergifvande genom aägot vädjande från menskligheten. Blott en gäng sar han synlig för hvarje jordisk varelse. Ena gäng sände han sitt dunkla ansigte mot hvarje lefvande ting, och det upphörde att. letva. Han framgick geuom skogen och det starka trädet som mötte hans blick böjde sig ned och dog; genom trädgärden, och löfven gulnade och blommorna förvissnade; genom luften, och örnarnas vingar mattades och de föllo ned; zenom hafvet, och djupets vidunder flöto som stora vrak på. vattenytsn; han säg på lejonen i deras hålor, och de voro stoft; hans skugga föll ötver det slumrande barnets ansigte, och det vaknade icke mer. Hans verk var honom föreskrifvet; han uppfylide bevekligt sitt kall, utan att hvarken skynda eller hejda sig... Kallade någon på honom, gick han förbi atan att akta derpå; och anropades han af nägra, avilka anade hans annalkande, atttaga en annan väg, så vände han det dunkla acletet: mot dem, och de förstummades. : Han gick igenom palatsens salar; bland ljus och musik, mälningar, diamanter och guld; sick förbi de åldrige och gränade, blickade: in i en strälande bruds öga, och försvann. Han uppenbarade ig för barnet på gummans knä, och lemnade der samla qvidande ensam. Men vare sig att den som säg hans ansigte var en konung eller en bonde, en drottning eller en sömmerka; om den hand som törlamades hvilade på spiran eller plogen, eller var för späd att ännu fatta i nägot; anden afbröt aldrig sitt förelagda värt: förr eller sednare fingo alla skäd: hans ansigte. Jag säg en statsminister sittande i sitt kabinett; och rundtomkring honom från det land han styrde, nöjde sig mot himlen ett lågt, doft tjut från okunaigheten. Det var ett vildt, oförklarligt knot, oredigt men hotande, och som gjorde deras hjertan båf sande hvilka hörde det. Men blott få förnummo det. I den staden ensam der ministern satt såg jag 30,000 barn jagade, slagna, fängoa, -men icke undervisadt — hvilka kunde lika väl varit uppfödda af vargar och björnar, så litet menskligt hade de inom och omkriog sig — alla förenande sig i samma bedröfligt cop. Och till dem, Jiksom till alla klasser af död liga, pä hvarje fläck af jorden, kom anden; och tu sentals dogo de i sitt djuriska tillständ, med alls: Guds gäåfvor förtrampade i sitt bröst. Ministerns hjerta genomborrades vid det obetydliga han hörde af dessa förfärande röster som dag och oatt uppstego mot himlen; han gick till prester och tärare af alla slag och sade: Hör dessa fruktansvärda skrän! Hvad kunna vi göra för att tysta dem ? En sade: Lär dem det här., En annan : Lär dem det der. En ann n sade: Lär dem intet af detta; men nägot annat. ter en annan tvistade med de förra tre; tjuge andra tvistade med alla fyra, och icke mindre häftigt sins emellan. Rösterna som icke tystades häraf fortforo att ropa -dag och natt; och alltjemt framgick bland dessa mänga tusende, liksom bland hela men niskoslägtet, den aldrig tröttnande anden; och ännu alltjemt föllo de und r sitt djuriska tillständ. Dä: förnam ministern en hviskaing: Ställ sjelf detta tillrätta. Fatta mod! Tysta dessa röster, om du än skulle förlora din makt vid försö ket. Du vet ätt intet korn af god säl utsäs förgäfves. Haf mod och uppfyll din pligt!s Ministern höjde på axlarna och svarade: Det är mycket illa — men det får väl gå i min tid. Och hviskningen hördes af prester och lärare, och sade till hvar och en af dem: Du känner sanningen i din själ. I mänga goda ting kan dujundervisa. Gör det och uppfyll din pligt. Hvar och en af dem svarade på samma sätt: Det är mycket illa — men det får väl gå i min tid.s Jag såg en giftig luft i hvilken lifvet aftynade. Jag sög sjukdom under dess mest förskräckande skep nad framgå genom hvarje väg, gård, gränd och koja, hvarje ort der menniskor samlades — öfver de stoltaste och präktigaste platser framgick den segrande. Jag säg oräkneliga skaror, dömda till mörker, elände och tidig död. Jag säg, ät hvad häll jag vände mig, otaliga försök att utplåna Skaparens bild och stämpla den till djefsulens beläte. Jag såg syndens följder hämmande uppstiga från lastens hälor till de högsta klasser. Jag såg den rike sjurka ned oaktadt sin styrka, säg hans spåda barn vissna bort, hans söner och döttrar förgås i deras älders vår. Jag säg att icke en enda usling utandades sitt förgiftade lif, att icke frän den omgifvande atmosieren nägra partiklar at hans smitta uppstege och kräfde sträng vedergällning för den allmänna skulden.