Aftonbladet – 19 september 1853, sida 1

STOCKHOLH, den 19 September. ss Om de konservative, såsom de alltid vilja. låta påskina, verkligen vore försvarare af den lagligen bestående ordningen, skulle de väl icke, hvad dock nu så ofta är förhållandet, göra allvarsamma förnärmelser emot det i. bestående grundlag och i öfverensstiämmelse med svenska folkets äldre författningar antagna stadgandet, att det är icke regeringen utan folkets representanter som ega ettutöfva sevenska folkets urgamla rätt att sig beskattar, såsom det heter i 57 af vår regeringsform. Men bärpå fösta våra konservativa maktinnehafvare icke gärdeles afseende, och de bevisa derigenom tillräckligt, att det icke är den lagligen bestående ordningen utan det egen mäktiga godtycket som eger deras sympatier. Ett att de mest slående exemplen i detta hänseende har vår konservativa minister och dess försvarare inom pressen lemnat i den förut omhandlade frågan angående verkstöllighet af Rikets Ständers vid sista riksdag. i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:t: proposition i ämnet fattade beslut angående ändring i sättet för de indelta hersmansräntornas ach :kronotiondens utgörande. Regeringen bar n-mligen fortfarände låtit detta beslut blifva utan verkställighet, och den konservativa tidningen har försvarat detta förfarande såsom yklokt: och rättvist. Då vi häromdagen i n:r 212 af Aftonbladet intogo en uppsats om denna fråga ur Götheborgs Handelsoeh Sjöfartstidnig, med anmärkningar mot finansministern baron Palmstjerna, skyndade Svenska Tidningen genast fram till dennes försvar på ett sätt som löranleder äfven osg att återkomma till saken.. Sveneka tidningen yttrar dervid hufvudsakligen följande : Det är ganska sannt, att den del af frågan om grundskatternas reglerande, zom rörer deras utgörande och beräkning, nemliges: att räntegifvarne kunna få erlägga sina räntor i penningar, efter 10 ärs medeipris; att räntetagare icke mera få behälla sin uppsägningsrätt att emottaga persedlarne in natura; att den räntegifvarne åliggande skyllighet att till räntetagarne erlägga forsellön, då persedlarne lösas med penningar, komma att försvinna; — det är ganska sannt, att dessa för räntegifvare vigtiga förmåner irnefattades i K. M:s proposition till sednast församlade ständer, och att denna at dem bifölls. Men i nämnde Svenska Tida:s artiklar är det med all nödig utförlighet visadt, för det första: att om detta rikets ständers beslut skulle bringas:i verkställighet, utan att det skedde i sammanhang med den färdigeredda frägan om grundräntornas förenkling, hvarora ränvtegifvare i alla rikets orter blifvit börde, och om hvilken man med säkerbet kan, vid nu nära stundande riksdag, vänta K. M:s förnyade proposition — så är klart, att man skulle uppgöra ett medelpris för nuvarande trekundrade räntepersedlar, utan att afvakta den reglering, hvarigenom dessa minga persedlar, ifall man får hoppas en enig samverkan för en vigtig aogelägenhet, skulle snarligen komma att förvandlas till högst tio för hela riket, men för hvarje räntegifvare endast till 3, 4 eller 5. Vore sådant klokt? K. nde ett sådant trassel vid ett förvaltningsärende försvaras ? Men ännu ett ytterligare skäl för fördröjandet af verkställigheten af rikets ständers beslut om grundränptornas utgörande, intill dess den nära förestäende, och i så nära ssmmanhang härmed varande frägan om grundräntornas förenkling äfven blifvit atgjord — ett skäl, hvarpä Sv. Tidn. också fästat uppmärksamhet, — är det, att tvenne ständ lernöt sitt bifall, med det vilkor, att frågan i sin helbet afgjordesienlighet med den kongliga propositionen. Dessa ständs beslut affattades nemligen i de ordalagen att: stån dens beslut gällde förslaget såsom ett oskiljaktigt helt, så att en purkt ej kunde från den andra lösryckas, utan att i följd deraf ståndens lemnade bifall till öfriga velar förfölls. Dessa vilkor ega visserligen ingen af grundisgen meddelad vigt, men vi hemställa om de icke ega nägon för en om bevarandet af eilas rätt omsorgsfull regering? Vi hemställa om icke bon borde göra nägot afseende på beslutet inom tvenne stånd, der räntetagarne hafva sina målsmän, och hvilka hade skäl att önska att den betydliga uppoffring, de gjrrde af sina förmäner, skulle lända till den stora allmänna fördelen — en gammal tvistefrägas bilsggande. Det är visserligen sannt, att dessa två ständ voro adeln och presteständet; men är det säkert att de, som nu förbise all vigt i dessa bäda ständs via bifallet fästade vilkor, stulle förfara enahanda, om det gällde två andra stånds likartade beslut? För visso kan msn väl förmoda, att sä icke skedde. Men mä näninnikenientr