Aftonbladet – 15 september 1853, sida 3

al hennes bjerta dikterade bref anade hon icke den moraliskt upphöjda ställning hon derigenom intog, så mycket mera upphöjd om man betänker hvilken den qvinna är (en värdig te till fru de Tencin, vare detta nog sagdt), ull hvilken hon ställer sina ord: (Paris den 22 Mars 1721.) Min fru! Jag kan icke utan djup nedslägenbet höra talas om den oro, hvari ni befinner er, och om de beslut, som denna oro kommit er att fatta. Jag skulle kunna tillägga att jag erfar en lika liflig smärta öfver att veta, det nitadlar mitt uppförande; men jag skrifver till er, mindre för att rättfärdiga detta, än för att högtidligt bedyra att det för framtiden skall, i afseende på hvad som intresserar er, blifva sådant som ni behagar föreskrifva mig. Jag anhöll i tisdags om företräde hos er, för att få tala med fullkomligt förtroende om saken och för att utbedja mig edra befallningar. Det sätt, hvarpå ni mottog mig, nedslog min ifver och uppväckte hos mig endast förvirring och nedslagenhet. Det är emellertid nödvändigt att ni lärer känna mina verkliga tänkesätt och, om det tillåtes mig att yttra några ord derutöfver, att ni värdigas lyssna till mina ödmjuka föreställningar. om ni icke vill förlora er herr son. Aldrig i mitt lif har jag sett en mera vördnadsfull son, en mera hederlig man än denne er son. Vore han icke er, zkulle ni beundra honom. Ännu en gång, min fru, värdigas förena er med mig för att tillintetgöra. en förvillelse som oroar er, och hvaruti, ni må säga hva ni vill, jag icke är medbrottslig. Visa ingen ovilja eller bitterhet mot honom; jag vill heldre,. oaktädt den varma och systerliga tillgifvenhet jag hyser för honom, ådraga mig hela hans hat, än utsätta honom för en minsta frestelse att brista i den vördnad han är skyldig er. Ni är för mycket intresserad af att han blir botad för sin svaghet, för att ni ej skulle träget arbeta derpå, men ni är det också för mycket, för att ensam kunna lyckas, och minst genom att söka bekämpa hans tycke med maktspråk eller derigenom att ni utmålar mig med afskräckande färger, vore de än sanna. Denna passion måste vara mer än vanlig, då den nu, fastän utan hopp, fortfarit så länge, oaktadt alla de förtretligheter den ådragit honom, oaktadt alla de resor ni låtit honom göra, och oaktadt 8 månaders vistelse i Paris utan att se mig, åtminstone hemma hos mig, och atan att veta om jag någonsin mera skulle mottaga honom. Jag trodde honom vara botad, och detta var orsaken hvarföre jag samtyckte att se hanom under min sednaste sjukdom. Det är lätt begripligt att hans umgänge skulle skänka mig oändlig njutning, vore icke denna olyckliga passion, som förvånar på samma. gång den smickrar mig, men som jag ej vill missbruka. Ni fruktade att han genom umgänget med mig skulle bringas till att försumma sina pligter, och ni dref denna fruktan ända derhän, att vidtaga våldsamma mått och steg emot honom. I sanning, min fru, detta är icke rätt, det kunde till och med blifva olycksbringande i flera afseenden. Lägg bort den metoden, att söka nedsätta mig i hans ögon; sök heldre att hålla honom skadeslör genom er ömhet; låt hans tillfrisknade: själs hela ovilja drabba mig, men må er ömma kärlek skänka honom tröst och ersättning. i Jag skall skrifva till honom hvad ni för godt finner; jag skall aldrig mera återse honom, om ni önskar det; jag skall tilloch med: flytta till landet, om ni anser det nödvändigt; men hota icke mera att skicka honom til verldens ände. Han kan vara nyttig för mitt fädernesland, han skall: utgöra sina vänners glädje, han skall bereda eder en rik skörd af tillfredaställelse och stolthet: ni behöfver endast leda hans talenter och låta bans ädla egenskaper fritt verka. Glöm för någon tid att ni är hane mor, så framt denna egenskap hindrar er att visa honom den öfverseende godhet, hvarom jag på mina knän anropar er för honom. Och nu, min fru, ett ord till slut: förr skall ni få se mig draga mig undar i ett obemärkt dunkel eller egna honom hela mitt bjertas kärlek, än ni får se mig lugnt ördraga, att han skulle komma att lida för min skull och a mig . . . Hr dArgental hade ingen kunskap om detta bref vid den tid då det blef skrifvet. Det var först 60 är derefter, och då han redan var öfver 80 år gammal, som han en dag påträffade det bland andra gamla papper efter hans moder, Han lät uppläsa det för tig, och först ov kunde han fullt uppskatta den väninnas bjerta, som han hade förlorat. Allt ger således tillkänna, att mll Le Couvreur icke var helt enkelt en talangfull qvinna, utan en qvinna, begåfvad med det mest utmärkta bäde förstånd och hjerta samt den fastaste karakter. Hon hade också behof af sådana egenskaper, för att höja sig från den missaktade samhällsställnipg, som skådespelerskan hade sig anvisad ännu vid början af det adertonde seklet. Moliere med sitt snille och sin qvickhet, Baron med sin talang, understödd af sjelfva bans inbilskhet, hade höjt ekådespelarens ställning i verlden och der intagit en aktad plats. Men de qvinliga artisterna , till och med sådana talenter som Champmeslå, hade icke stigit i samma mån; de befunno sig fortfarande i en förnedrande samhällsbelägenhet. Man samlades hos Champ: mesl; man besjöng henne i smickrande verser, hvilket bland andra, Lafontsine gjorde; med ett ord, man lefde der på förtrolig fot; men hon hade ingenting af hvad man plägar kalla: en salong. Hon hade icke lyckats vinna denna samhbällsaktning, som framstår i de obetydligaste omständigheter, dennaaktning, hvaraf Ninon var i åtnjutande, Racine, den ömme Racine, som förut varit hennes tillbedjare, talar om Champmesl!g, vid underrättelsen om hennes död, säsom om en stackars olycklig qvinna, och i en ton, som redan den vanligaste grannlagenhet skulle förbjuda en hederlig och belefvad man att i våra. dagar begagna. MI Beauval, en skådespelerska, som lefde kort före mill Le Couvreurs tid, skulle en gång besöka en ung man af sina bekanta, den unge sbbe Aunillon, som var sjuk. Han befann mö I. en kkammaran. sam ta sn MAR I det Pr