Aftonbladet – 15 september 1853, sida 2

Ett ord om önskvärdheten af qvinligt bi träde vid sundhetsbyråerna under kolerans härjande. (Insändt.) Tillåt, hr redaktör, en af Stockholms husmödrar, som eljest aldrig befattat sig med författande, att yttra ett par ord i er tidning uti ett ämne, som kanske ändå ej är så ovigtigt, fastän det behandlas af en qvinlig penna. Jag menar mitt köns deltagande i helsovården. Vid en doktorspromotion har jag en gång hört uppläsas några mycket granna verser till damerna, innehållande att de äro läkarekonstens naturliga biträden o. 8. v., hvilket bland mycket smicker torde innehålla ett grand sanning också. Jag tror åtminstone att så är. Det var det ena jag ville påminna om. Det andra är, hvad jag så ofta i säöllskapskretsar har hört våra unga fruntimmer beklaga sig öfver, att de ej hafva någon verkningskrets, som förtjenar att egna sig åt, utan att männerna varit så elaka och fråntagit dem alla nyttiga och vigtiga sysselsättningar i sarahället, hvilket jag alltid tyckt vara ett mycket pjåkigt prat. Nu, mina damer, är det ingen brist på både nyttigt och vigtigt arbete för eder — vid sjuksängen och i de fattigas boningar. Jag har sett i tidningarne att sundhetsnämnderna mottaga bidrag af kläder till utdelning åt de fattiga, men det har rikiigt upprört min känsla, och jag tror äfven många andra qvinnors, att intet enda qvinligt biträde der finnes att mottaga och utdela hvad som sr ämnadt för deras eget kör, utan att herrarne gom biträda skola rifva och piocka j fruntimmerspersed!ar, hvilkas bruk de stundom bvarken kunna eller ens böra känna, och soo man derföre icke kan fordra af dem att d: skola utdela med något slags urskiljning. Sc är det också med andra saker, men mest mec hvad som rörer de fattiga barnen. Faderoch moderlösa små kräk anmälas hos susd hetsnämnderna till försörjning. Dessa tycker jeg just att några välvilliga iruntimmer borde förena sig att skaffa platser åt, så kunde de vara säkra på att få dem till goda ställen och äfven för lindrig betalning, ty det finnes bre många enkor och hustrur i inskränkta vilkor bär i staden, som äro både villiga och skickliga att mot en liten ersättning taga emot fosterbarn och med liten uppmuntran och eftersyn kunde bli förträffliga barnavårderskor. Detta allt kunna herrar sundhetsmän ej så mycket ha reda på. De äro mycket goda och välmenta som äåtaga sig så mycket besvär, raen mycket af deras åligganden skulle skötas mera tillfredsställande och grannlaga samt äfven mera ekonomiskt, om det anförtroddes ät qvinliga händer. Förlåt mig, ännu ett ord. Det är ju bekant att ett fruntimmer ej så snart slutar när hon