Aftonbladet – 14 september 1853, sida 2

Och likväl, sade min far, efter denna rö else af tacksamhet och kärlek — och likväl måste man tillstå att man ingenstädes kan få je en ruskigare trakt utom Cambridgeshire. Nej! sade jag, den är stolt och stor, dena nar sin egendomliga skönhet. Dessa ofantiga, vågiga, ouppodlade, skoglösa sträckor afva otvifvelaktigt sin tjusning af vilihet och nslighet! Och huru väl de öfverensstämnma ned ruineas karakter! Allt är der feodalt: jag förstår Roland bättre nu. Cardan måtte väl i Herrans namn icke taga vågon skada l, utropade min for; ;hanäör mycket väl bunden; och han lämpade sig så vecxert just till den köttigaste delen af den oroliga Priowmins. : B!anche hade emellertid ep:rusgit längt före es, och jag följde hastigt efter. Der syntet inäu spåren efter den djupa grafven (omgifvande ruinerna på tre sidor och lemasnde en pjaran backklint på den fjerde), som utgjorde itla de Teutoniska stammarnes favoritbefintning. En jordväg, uppförd på tegelhvalf, hade emellertid nu intagit vindbryggans plats, och den yttre porten var endast ena massa ef pittoreska ruiner. Då man inträdde på borgvärden, kom det gamla slottsbålverket, hvarfån rättvisa blifvit skipad, i sigte, resande sig högre än de förfallna murarne rundt oms kring det, och delvis öfvervuxet med buskar. Och der stod, jemförelseyis väl bibehållet, det gamla tornet eller slottet, och från dess port utträdde egaren, den grånade veteranen. (Forts. följer.) 4 ) Detta kan visserligen icke sägas om Cumberland i allmönbet, som är ett af Storbritaniens vackraste grefskap, men sjelfva det distrikt hvarpå mr Caxtors utrop la är, om icke ruskigt, åtminstone vildt, kalt och dystert. 5