Aftonbladet – 12 september 1853, sida 3

Då sade någondera af svenskarne till mig: — Du som är liten och ser bebändig ut, som dessutom bryter helt li 3 finska, hvilket i vära i om hehagFet, Vi voro i China — -—nade oss temiigen svabbt. Verklig n voro ic) z blifvit vidare. De hade för sig sädana lekar, som vi kuona föreställa oss att i en aflägsen mytisk: tid skogens jungfrur; Dryaderna lekte. Halft dansande ringlade, fätade de sig i hvarandras armar; än kysstes de;-än-brettsdes de med ömt väld; nägra bemöded2 sig att ställa de andras lockar i oordning, bvilket dessa äter hämnade genom att begrafra sina lockförstörerskor under så stora massor af hö, som krafterna tilläto lyfta och ögonblicken att kasta. Och den arma nyss så skönt hvälfda, ordentliga hösätan, den säg just ut nu, stackars obarmhertigt behandlede hösätsn! Ena hötappen här, andra der... det bela, hvears kraft hittills var samlad, nu upplöst, ett rof för den siy möjligen närmande svära fienden, regnet. Och allt detta genom qvinoeohand! Säg sedan, att små ting icke kunna afgöra staters öde! Om jag minves rätt, bief det ru en an att söka inleda nägot samtal med Dryaderna. Han steg allisk fram och sade: — jag ber om förlätetse, men här i närheten säges finnis ett märkvärdigt träd, en ek, der... Nu steg en af flickorna upp (och upp stego de alla); hon afbröt tslaren med svaret: — Der stör hon. j — — —-Talaren ätervände nu lika fat som jag var det efter mit anfelll Vi gingo till eken och betraktade henne likgiltigt nägra ögonblick, hvarpi vi drogo oss litet undan, för att i allsköns lugn rädgöra hvad rsätt och steg nu borde vidtagas, pä det staten icke mätte lida nägon skada. : Nu beslöts, att vi till en början skulle sjunga en säng i stämmor. Sedan ekulle det småningom skridas till det tredje och sista anfsliet, till sjelfra bufvudstormen, af hvilken vi boppades de lyckligaste resultaier. Vi visste att det är orätt att beskylla unga flickor för fSordighet, och säga: man mäste köpa orden af benne,. Felet ligger vanligen hos kavaljerea, som ställer sina ord sä, att han icke gerna kan få anoat ön ja och nej till svar. Men skall gå siva damer mera dristigt till möte, så skall nog deras la kosism försvinna och qvinnans mensklighet inträda i dess ställe. — — — Efter sängen skulle säledes värt resonnemang ställas sä, att de måste svara nägot längre. — — — Vi trädde då något närmare och sjöngo: Fly ej kärlek från min hydda. ce. Flickorna hade redan nägot litet städat om hösäian, och under sängen biläeade de äter en vacker krans omkring dess fot. Nu voro de helt stilla och betänkssmma. De lyssnade andäktigt. När sängen var slutad promenerade vi först litet af och an, för att seden... Men just då värt stora, värt i sanning djerfva, värt öfver all beskrifning heroiska beslut skulle sättes i verkställighet, så hände sig, att våra öron på ett obehagligt sätt träffades af ett rassel, säsom af äkdoa. Vi slogo upp ögonen och vära goda ögon voro nog elaka att för oss presentera tvesne vagnar, hvilka, dragna af sköna och eldiga hästar, raskt närmade sig kullen, och sedan, o ve, hösätan. Ja, der stannade de. Livrklädda betjenter hoppade ner och öppnade vagnsdörrarne, på hvilka, i förbigående sagdt, voro grefliga sköldemärken. Dryaderna öfvergätvo hösätan. Lätt, vigt och behagligt sprungo de in i vagnarne. — — — Och det bar af med en alldeles berömvärd fart. Emellertid stodo vi der och gapade efter dem. Nägon pästod att han, sedan vagnarne kommit på ett visst afständ, säg en hvit näsduk hviftande skymta fram ifrån den ena vagnens tönster. Jag vill tro att han bara snarradesr. Ja, så försvunno vära halft utspruckna törnrosor, värs jungfrur i det gröna försvunno sä. Isagor, dem man hört i sin barndom, förekomma äfven stundom liknande fall. Äfven der framtrollas ett tu tre vackra hästar och granna vagnar ur det toma intet. ! Hvadan kommo de? Jag vet ej. Hvarihän foro ge? Derom har jag ingen aning. Hvilka voro de? En gäts.: Deras nuvarande öde, deras blifvande? Hvem vet ået? Jag ville gerna anse dem för döda. Ty om de lefva, om jag verkligen egde den vissheten att de lefva, sä skulle på mig tränga sig måcga sorgsna fantasier, mänga ängsliga hypotheser. De kunde visst icke alla ha det väl. Derföre må de gerna hafva fått gä bort. Men ändå hellre ville jag anse em för ett vackert skuggspel, som lätt och behagligt irrat förbi ögat och i detsamma meddelat själen en lätt men cutplänlig chifferstil. Eller för milda, behagliga vindar, hvilkas fordna hem är okändt, det blifvande likaså. Eller för naturens gätlika uppenbarelser, bergens och lundarnes skyddande andar, Oreader, Dryader.s — KorEraÅnerst. Danska tidningen Fedreiandet, innehåller följande kolera-anekdot: Preston V. i den 1V, mil ifrån Ystad belägna socknen J—p. har vid en allmän sammankomst föreslagit sin församling, att sila ifrån Ystad kommande varor skulle inläggas i ett afsides liggande skjul under 10 dsgars karsnn och derefter rökas innan de bagagnades, och att la ankommande bref skulle rökas. Sina egna bref rän Ystad låter samma prest följa med kontraktsprostens post, på det att denne måtte få emotiagsa ssta flögten af dex smitta som kunde finnas i broln. Icke en gäng församlingens egna medlemmar våga närma sig presten annat än på visst sfstönd, pe3 hefra de nägot att lemna som han icke kan tstå frestelsen att emottaga, sä pästär man satt an blott emottager det medelst en eldtäng. — DANNEMORA GRUFVOR hafva under 1848 till 1850 bearbetats med omkring 50,000 kördagsverken för malmuppforåringen. Malmbrytningen har under samma tid stgit till 331,000 skepp. viktualisvigt, eller 110,564 skepp. i medeltal för hvarje ör. I mätt har det utgjort 11,241 kubikfamnear löst berg, svarande mot 6,070 famnar fast, elier nuvarande tomrum i berget. Malmens rikhet har varit omkring 2 Procent ringare än under föregående quinquernium. Hela grufveförlaget har gått till 133,000 rår bko i medeltal för hvarje är. Folkmängden vid grufvan 4,370 personer. Aftöniogen till arbetsfolket utgär till en del i kontanta penviogar, till en del i spanmål. Dessa ruttag, äro: fö tare öfver A 2 oo sllaan AA fn Fan FL a