BLANDADE AMNEN Flickorna på Drotiningholm. I Finland har nyligen utkommit ett arbete af hr Ingelius med titeln: Brokiga blad. Ur en i denna bok förekommande skizz, som bär afvanstäende titel, meddela vi några iragmenter. Förfsttaren skildrar ett besök, soro han i sällskap med några svenekar gjort vid Drottninghbolm, och ett litet äfventyr på vägen från stora slottet der till China lustelett: Hade de varit der redan innan värt inträdsi kojsn, men osynliga, så att vi icke varsnade dem? Eiler hade de framsväfvat, under det Fiora inskänkte es2 kristalidrycken? KRerske var Flora en fe, som kunde framtrolla sädsnz väsecden. Hvad vet jag. Det säkra är att vi sägo dem. De sutto skönt lägrade omkring en af de största hösätorna. De talade med silfverstäåmma och tycktes. ha mycket roligt. De voro helt och hället sysselsatta sig emellan, så att de icke alls tycktes märka 0ss, der vi på ett litet afstånd stadbat, mekaniskt och ovilkorligt stadnat, bundna och fästade vid marken af synen. De voro alla lika klädda, mycket vackert och mycket enkelt. Jag tror det endast var bomullstygsklädningar! Och dessa voro blä! En bomullstygsklädning har sedan mänga är utgjort min vurm och förtjusning. Jig menar att den poetiska huslighetens id ligger förklarad deri. Det är en drägt passlig såväl för grefvinnan, som för... men penna torka här och fukta dig änyo för ... flickorna i Drottningholms park. Alls voro de lika klädde, i blå klädningar och nätta skärp. De hade bordt vara systrar. Men de voro äfven iika stora, alla som knappast utbildade. De voro icks öfver sextos, eller under femton år. Och deras antal var för stort så att systrar kunde de icke vara. De voro alla vackra, alldeles vackra. Och alla hade de ljust hår. — — Men de voro nägorting mera. Deras skönhet var icke af olika slag, utan de liknade hvarandra så mycket som den ena halft utvecklade rosen liknar den andra, så mycket som det ena röda vinbäret liknar ett anvat... lika stort, lika rödt vinbär. De voro likasom samma själ i samma kropp. De voro alla lika, på ett magiskt, förvänande sätt dylika. Lika stora, lika utbildade, lika klädda, lika sköna. Det var en skogsjungfru, som af sitt ena väsende gjort fyra, fem eller sex. Ty jag fästade mig ieke ens vid antalet. Jag kan ej säga, om de voro fyra, fem eller sex. Kanske vore de än fyra, än fem, än sex. Moedeltalet skulle bli ungeför fem. Der sntto de, skönt kransand? den nu så aälskliga hösätan. Och detss mod steg smäningom, så att de blefvo helt ostyrige. De begynte kasta hö på hvarandra, de tumiade om i gräset.