Aftonbladet – 12 september 1853, sida 1

avla UC mImMTU HERGV alltarugt IOKASL. JAK Vil Cldast fråga dem: Ärep j beredde att taga hand om alla de stora provinser som utgöra det turkiska väldet? Betänken att om det svaga band som nu häller dem tillsammans, remligen Konstzntinopel, slites, så mäste de hemfalla under förvirring och anarki. Befolkningen i det asiatiska Turkiet utgöres af en mängd olika stammar, hvilka alla skola vid Konstantinopels fall räka i oreda och snarki. Ären j beredda ått sätta er i besittning af Mindre Asien, Syrien och Mesopotamien, eller viljen j låta dem falla i Ryslands eller Frankrikes händer? J mästen göra det ena eiler andra, ty detfinnes ingen herrskande familj i något af dessa länder med undantsg af Egyten. Besinnen likväl att Egypten är en hufvudväg till Indien, och Syrien samt Eufrats och Tigris floddalar en annan, och att den makt som innehar dessa länder skall beherrska Indien. (Hör, hör.) Ej heller bör det förgätas att den makt som innehar Konstantinopel, alltid i österländerna skall betraktas som verldens beherrskare, och att, i händelse ryssarne få Konstantinopel, vår besittning af Indien aldrig kan blifra annat än en militärbesittning. (Hör, hör.) Sädana reformer som dem, hvilka vissa af mina här sittande vänner förordat för befolkningen i dessa ofantliga besittningar — reformer hvilkas vigt och värde jag af fullt bjerta erkänner — skola dä blifva fullkomligt outförbara. Men jag vill ej längre dröja vid detia ämne. Ryssland känner alltför väl att ingen europeisk statsman skulle tillåta det nu taga Konstantinopel i besittning. Dess syfte är att tillintetgöra allt nationelt oberoende i det landet, att försvaga Turkiet småningom inen säkert, samt visa dem som skulle vilja sätta sig emot dess planer, att en sädan opposition icke allenast är fruktlös, utan äfven skall ädraga dem dess hämnd — säledes i sjelfva verket att göra hvarje annan styrelse i Turkiet än Rysslands omöjlig. Hör, hör.) I sådan anda har Ryssland helt och hället verkat vid detta tillfälle, och det är derföre jag påstär att en vigtig princip sammanhänger med frögan samt att vi bort handla derefter. Vi hafrs i min tanke begått tvenne stora diplomatiska felsteg. För det första, när öfverste Rose fick veta att furst Menechikoft föreslagit Porter en hemlig traktat — en sak känd af flera personer i Konstantinopel — och ait Ryssland förklarat sig skola betrakis hvarje meddelande af handlingen, antingen till England eller Frank rike, såsom; en akt af direkt fiendtlighet mot Ryssland, och när vi, icke ryktesvis utan från fult tillförlitliga käl!or, fingo kunskap om Rysslands betydliga krigsrustningar utefter turkiska gränsen och i Odessa, så borde vi ej hafva ätnöjt oss med de förklaringar och försäkringar, som enligt den ädlo Iordens (Russell) uppgifter blifvit oss lemnade i S:t Petersburg. Vi borde hafva påyrkat att Ryssland artingen genom en omedelbar afväpning eller gerom hägot annat steg skulle gilva os: ett prof på sna fredliga afsigter, och om så ej stett, sä skulle vi handlat derefter (Hör, bör.) Att vi ej gjorde ex ett fel, och när det var begånget, sk voro följ oundvikliga. Det andra misstaget bestod deruti, vi ej, i samma ögonblick som Ryssland tillkäonsgaf tg ämna öfvergå Pruth, förklarade ået för casus belli — icke tiliäfventyrs för att genast skrida till krig men på det de trsktater som finnas mellan Rysslan , 2 och Turkiet och på hvilka pretentionerna att intervenera för att skydda Turkiets kristoa undersäter grunda sig, mätte blifvit annullerade, hvarefter viskulle biifvit i tilllålle att förklara det Ryssland icke vidare egde ått ingå traktatmässiga aftandlingar med Turkiet utan Englands och Frankrikes bifall och deltagande, oeh om vi tagit ett sädent steg, så försäkrar jag inför exhvar, att Ryssland aldrig skall vägat öfrergå Pruth (Hör, hör). Jag betviflar ej att Ryssisnd nu birymmer furstendömena. Ryssland har annat att görs än att nu inveckla sig i ett krig med Europas stormakter för dessa provinser, som redan i sjelfva yerketi äro dess tillhörighet (Hör, hör.) Vi kunna ej nog högt PR vigten af dessa forstendömen. Jeg lemnar äsido alt atseende på vår handel — en likväl icke ovigtig omständighet. Behberrskande dessa farstendörhev, säsom Ryssland nu gör utan atti verkligheten besitta dem, beherrskar det, äfven Donpsu follkomligt och kan genom sina intriger revolutionera hela den slavonska befolkningen. Mån bör ihägkomma a:t medelst dessa provinser tillika med Bessarabien, bebodt af samma folkstam ä ena sidan och med Unda ä den andra, den stora slaviska stammen blifvit elad i tvenne hälfter. Det synes som om Försynen sä skulle haf-a placerat denna fremmande folkstam, på det Ryssland ej skulle under ett välde kunna förena den stora slaviska nationen och dymedelst få makt att hota Europas säkerhet samt fribetens och tivilisationens sak. Vi hafva förlorat det gyllene tillfallet att förvandia dessa provinser till en damm mot Rysslands äregirighet. Jag är öfvertygad derom ait vi slutligen mäste betrakta dessa provinsers oberoende och förening med Bessarabien säsom det enda medlet ått skydda Konstantinogel mot ryssarne. Vi skojs btan tvifvel lyckönska oss ait hafys vunnit ena seger, en fredlig diplomatisk seger; om vi förmå Ryssland att utrymma furstendömenå. Jag har dock min egen tanke om denna seger (Hör, hör). Ryssland har utan ått lossa ett skott vunnit hvad som varit värdt stt blodigt och kostsamt fölitäg; det har stadgat sitt valde i östern, det har förödmjukat Turkiet, drifvit det till alla utgifter för ett krig samt uttömt dess tillgängar och, hvad som är mera, förödmjukat detta land och Frankrike i deras egna undersäters såväl som i den österländska befolkningens ögon; och hvad hafva vi väl gjort för Turkiet, vi som understödt och sanktionerat Rysslands fordringar, dem vi förut erkänt säsom oförskämda och orättvisa? Vi hafva ädragit Turkiet en invasion och en förödmjukelse, och v: srbeta på att förmä det uppfylla fordringar, hvilka vi i början uppmuntrade det ätt tillbakavisa. Och på hvad sätt hafva dessa fordringar blifvit påtvingade och brad skulle deras antagande innebära ? Vi hafva nyss hört af den ädle lorden, deputeraden för London (Russell), hört, att en afskrift af det af de fyra makterna i Wien uppgjorda förslaget tillställdes ryska regeringen längt innan det i sin slutliga och bestämda form afskickades till Konstantinopel. Ryska kejsaren gockände det genåst och förlorade ingen tid att underskrifva det? Och hvad blifva väl följderna? Jo, att om Turkiet nekar att godkänna förslaget, hvartill det har full rättighet, enär det rörer dess eget och dess acdersäters oberoende, så har Ryssland kommit i den ställningen, att det kan päkalla oss för att biträda med att bringa Porten ätt antaga hvad vi föreslagit och bekräftat. I sjelfva verket har Ryssland vetat att helt och hället förvända vår ställnivg, att göra oss till sina allierade mot Turkiet för att tvinga det att antaga ett obilligt förslag. Huru, om Turkiet under detta förfärliga trängmäl — och ett förfärligt trängmäl mäste det vara, emedan det i stället att tvista ensamt med Ryssland nu fätt på sig äfven dess allierade, de öfriga måkterne — om det godkänner den föreslagna noten, sä hafva vi, säger jag. också sacktionerat Rysslands interventionsrätt. i fråga om Portens 12,000,000 kristna undersäter — ett anspråk som det alltid framhällit och till en viss grad lyckats tilltvinga sig, men hvilket vi ätminstone ännu aldrig godkänt. Men, m. h., sådant är ju vidunderligt? (Hör, hör.) Antag att förhälländet varit omvändt; att Turkiet varit i Rysslands ställe; hvad skulle vi då hafva gjort? Vi skulle ha tvungit det att med ens utrymma furstendömena, att ersätta alla de kostnader, somi blifvit en följd af den drättfärdiga havdlingen, och vi skulle deritill hafva affordrat det en fuliständig afbön. Ingentibg snnat än sädant skulle fult tillfredsställa rättvisans fordringar. (Hör, hör.) Orm vi icke på sådant sätt behandla detta tilltag, om vi visa os8 hafva ett mätt för den svage och ett annat för den starke, så skola vi förlora vår öfvervigt i östern och göra vär ambassadörs ställning fullkomligt ohällbar. Om detta land en gäng lånat sig till understöd för en orättfärdig sak, såsom det i denna fräga otvifvelaktigt gjort, så mäste det förlora sin rang bland nationerna. Man må betrakta saken huru man vill, sä är dock klart att vi dervid hafva agerat säsom en makt af andra ordningen medan vi ov